Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monumental stenhuggarkonst. Av Göran Axel-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marmor, alabaster och andra dyrbara stenarter med törkärlek kommit til)
användning. Detta synes ju också vara något utmärkande för Florisstilen.
Våra svenska herregravar från 1500-talet kunna visserligen ej i prakt och
storartat utförande mäta sig med vad t. ex. Danmark har att bjuda på från
samma tid. Det räcker för att erkänna riktigheten av ett dylikt påstående
att minna om t. ex. Fredrik I:s utomordentligt vackra och förnäma vård
i Schleswigs domkyrka av Cornelis Floris själv, Kristian III:s och Fredrik
II :s i Roskilde domkyrka, den förra ävenledes ett verk av Floris, den senare
av Gert van Egen d. ä. Men utan att således på något sätt kvalitaHvt höja
sig över samtida liknande monument inom den germanska, speciellt den
nederländsk-tyska konstkretsen vid denna tid, dit våra såväl till stil som
övrig apparation böra räknas, äro de dock att betrakta som mycket goda
exponenter för skedets herregravskonst.
Året 1592 är för oss viktigt. Då avlida både landets mest
konstintresserade monark och hans förnämste bildhuggare. Med Willem Boys död
inträder ett relativt stillastående skede inom stenskulpturen, som skulle vara
fram till omkring 1625. De praktälskande och konstintresserade
Vasasönernas tid var förbi, hertig Karls regemente var just ej ägnat att befrämja
konstnärlig verksamhet i någon högre grad. Sigismund, Karl och adeln ligga
i inbördes fejd, och då Karl IX år 1611 avlider, får sonen övertaga icke
mindre än trenne krig som arv. Under dylika politiska orostider gives ej
mycken, tid åt att syssla med fredlig byggnadsverksamhet eller att utöva
mecenatskap för konstens män. Antalet inkallade bildhuggare under denna
1600-talets första period är ringa, de förnämare arbetena ganska få, och
viktiga mästare saknas — med något undantag — helt. Den kungliga
byggnadsverksamheten fortgår, men i reducerad skala. Denna
avmattningsperiod sträckte sig sålunda fram mot 1620-talets mitt, det decennium, då man
ansett att Vasatidens bildhuggartraditioner helt utslocknat. De större
gravhällarna med liggande figurer ökas emellertid avsevärt i antal mot
1500-talets slut. Verkligt duktiga, säkert mången gång — eller måhända i regel
— inhemska stenhuggare, ha här utfört goda arbeten. Däremot synes hertig
Karls hårdhänta behandling av adeln, som kulminerade i Linköpings
blodbad 1600, ha betagit denna samhällsklass lusten och nog också möjligheten
att uppföra större och dyrbarare monument. Först efter flera års förlopp
erhålla många av offren för hertigens politik värdiga gravvårdar.
De arbeten, av vad art det nu vara må, som kommo till utförande under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
