Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV ADOLFS SISTA MÅNADER.
Den marsch genom Thuringen mot Mains utflöde i Rhen samt sedan
vidare genom Sydtyskland, som den svenska armén företog under hösten
1631 samt våren och sommaren 1632, medförde många lysande triumfer.
Gustav Adolfs hovhållning i Frankfurt och Mainz under vintern 1631—32
och hans intåg i den ärevördiga protestantiska staden Niirnberg i mars
1632 äro de »representativt» glansfullaste episoderna under denna tid;
segern över ligans armé vid Lech den militärt förnämsta; de mindre
framgångsrika striderna mot Wallenstein vid Niirnberg på sommaren 1632 kunna
däremot sägas inskärpa svagheterna i den svenska positionen. Man bör
nämligen akta sig för att underskatta vanskligheterna i Sveriges militära
och politiska maktställning, det är en sak, som nyare forskningar ha gjort
klart. Och på motsidan vidtogos efter hand en rad åtgärder, som visade,
att man ämnade med all kraft fortsätta striden. Framför allt var det
Wal-lensteins nya fullmakt som kejserlig fältherre, vilken skulle bli ödesdiger för
svenskarna. På ännu ett sätt försvagades indirekt Gustav Adolfs ställning:
Richelieu såg med ringa välbehag, hur de svenska trupperna nalkades hans
eget rikes gränser och hur Sverige ingrep i de sydtyska angelägenheterna
på ett sätt, som tycktes hotfullt för det franska politiska programmet.
Det talades, mer eller mindre uppriktigt, rent av om att Gustav Adolf
skulle kunna vinna kejsarkronan, och mycken möda har nedlagts på att
försöka utreda hans planer och mål under detta skede av kriget. Dessa
problem äro emellertid alltid i viss mån oåtkomliga, då det gäller en man
av Gustav Adolfs utomordentliga både fantasi och verklighetsuppfattning;
i hans »dynamiska» sinne avlöste tankarna och uppslagen varandra
oavlåtligt. Därför kan det ej heller definitivt klargöras, vad som var hans
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Den 6 november 1632 ändade Gustav II Adolf sin
krigarbana —• men först den 8 augusti året därpå voro hans kvarlevor överförda till
Sverige; anledningen till dröjsmålet med det högtidliga hemförandet av konungens lik är att
söka i den medellöshet, som rådde. I ett ändlöst sorgetåg fördes emellertid sommaren 1633
den döde konungen från Greifswald till Wolgast, där Karl Karlsson Ggllenhielm (Gustav 11
Adolfs halvbror) väntade med den svenska flottan. På en öppen bår bars det
balsamerade liket ombord på ett av skeppen — och det är denna scen från hjältekonungens sista
färd, en sentida historiemålare velat återge på en berömd bild. Under baldakinen ser
man Axel Oxenstierna stödja den gråtande drottningen, om vilken det berättas, att hon
under överresan till Sverige ofta lät avtaga kistlocket för att beskåda de livlösa dragen
och att hon i det längsta sökte få begravningen uppskjuten för att kunna få njuta av
detta åskådande. — Oljemålning av C. G. Hellqvist 1885. Stockholms slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
