Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intet var bestämt om hur styrelsen efter Gustav Adolfs oväntade död
skulle ordnas. Axel Oxenstierna, rikskanslern, uppehöll sig emellertid i
Tyskland och kunde omedelbart övertaga ledningen där, hemma i Sverige
tog rådet hand om regeringen, och en riksdag sammankallades omedelbart.
Olika meningar gjorde sig gällande om styrelsens ordnande, och den
tanken kom upp att utse en riksföreståndare; men kanslerns uppfattning var,
att ledarna för de viktigaste ämbetsverken skulle inträda som
förmyndarregering: det var cheferna för Kansli-, Krigs-, Amiralitets- och
Kammarkollegium samt för Svea hovrätt, alltså rikskanslern, riksmarsken,
riksamiralen, riksskattmästaren och riksdrotsen (ett par av dessa ämbeten voro
dock för tillfället obesatta). Detta program segrade. Det var meningen att
vid en kommande riksdag närmare reglera styrelseformerna, och under
mellantiden skulle de två riksämbeten, som voro lediga, besättas. Detta
skedde genom val inom rådet, och man skulle kunna kalla utgången för
sensationell: riksdrots blev Gabriel Gustafsson Oxenstierna, broder till
kanslern, och riksskattmästare blev Gabriel Bengtsson Oxenstierna, de båda
nämndas kusin. En liknande maktställning hade ej sedan medeltidens
högkonjunktur för rådsaristokratien intagits av någon svensk adelsgrupp, och
härefter kunde kanslern vara säker om stöd för sin politik.
Vid riksdagen i Nyköping 1634 skulle så ständerna överlägga om ett
förslag till »regeringsform», som Axel Oxenstierna hemsänt från Tyskland
kort efter kungens död och som hade till syfte att definitivt reglera den
svenska förvaltningspraxis, som under Gustav Adolfs tid efter hand
utformats, särskilt genom Axel Oxenstiernas försorg och med adeln som
äm-betsstånd. Det var ett aktstycke av, som det uttryckts, »byråkratisk och
aristokratisk karaktär», och man skulle kunna säga, att det i flera avseenden
gav fast form åt det styrelsesätt, som först inaugurerats genom högadelns
övertagande av förmyndarstyrelsen. Den riksdag, där detta ärende
behandlades, var i flera avseenden mycket märklig, och stämningar kommo där
till uttryck, som visade att högaristokratiens seger i den långvariga
kampen om makten sågs med avoghet på sina håll. Rådsadelns och speciellt
den Oxenstiernska regeringsgruppens motståndare kunde tänka sig att
samlas kring pfalzgreve Johan Kasimir, som var gift med den avlidne kungens
syster, men om dylika planer någonsin togo mera fast form, ledde de i
varje fall ej till något resultat — om man bortser från att pfalzgreven och
hans äldste son Karl Gustav härefter betraktades med utpräglad misstro
av kanslern och hans män. Även om sålunda missnöjet med Oxenstiernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
