Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna. Adeln härskade på sina gods och över sina landbönder
(arrenda-torer) med mycket långt gående makt. Och då kronan försålde sina
skatteinkomster av ett visst område till en adelsman, som därefter
personligen fick uppbära dessa medel, kunde lätt den uppfattningen uppstå, att
adelsmannen också — populärt uttryckt — härskade över de bönder,
vilkas skatter han uppbar. Det var egentligen ganska naturligt, att Per
Brahe kunde ge uttryck åt sin mening om dessa frågor med de bekanta
orden: »Vi äro alla kronans undersåtar, bönderna medelbart, men vi
omedelbart». Dessa olika förhållanden utgjorde onekligen en fara för den
gamla svenska bondefriheten, så mycket mer som i andra delar av Europa
böndernas beroende av adeln hade gått mycket långt, vilket kunde tänkas
locka till efterföljd.
De ofrälse ståndens reaktion mot allt detta kan utmärkt väl studeras
redan långt före fredsslutet; bland annat framträder den starkt på 1644
års riksdag, där bönderna krävde, att kronan skulle återtaga de gods, som
den tidigare sålt till adeln. Sedan freden återvunnits, tog oppositionen
skarpare form. Drottningen kunde begagna sig av splittringen stånden
emellan vid riksdagen 1649, och det talades i en då skriven broschyr om
den tid, då »det ena ståndet höll det andra i balans». Men den stora
sammandrabbningen kom två år efter freden, vid 1650 års riksdag, en av de
märkligaste under stormaktstiden.
RIKSDAGEN 1650.
Den svenska riksdagen hade under 1600-talet fått allt fastare former,
och det hade blivit vanligt, att alla rikets viktigaste ärenden framlades
för ständerna eller för det »sekreta utskott», som utsågs bland adel,
präster och borgerskap. I sina »besvär» vid riksdagarna hade dessutom de
olika samhällsgrupperna och orterna i riket möjlighet att få sina
särskilda frågor uppmärksammade och behandlade. Gustav Adolf hade haft
en utomordentlig förmåga att vinna ständerna för sin politik, och han
var som talare vid riksdagarna oöverträffad. Förmyndarregeringen hade
funnit riksdagen åtminstone till en del mera svårhanterlig; den unga
drottningen återigen hade funnit ett nytt sätt att ställa den bakom sin
speciella politik: hon utnyttjade för egna syften splittringen mellan
stånden — en taktik som redan ett par av Gustav Vasas söner medvetet hade
använt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
