- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 4. Den yngre Vasatiden /
68

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

trolig stund inför sin personlige vän, den gamle Johan Bureus, denna inre
spänning, när han frågade, om en kristen konung kunde utan synd föra
krig, även anfallskrig. Vi skönja en kristen konungs känsliga samvete,
som fruktar synden. Men när Gustav Adolf finner Gud peka på
räddan-dets uppgift, råder ej längre tvekan om hans plikt. Och denna känsla
av att handla under kallets omutliga krav förstod han att ingjuta hos hela
sin omgivning och i viss grad hos hela det svenska folket.

Men lika stark som Gustav Adolfs visshet om sin av Gud givna kallelse
var, lika djupt kände han i luthersk anda sitt oerhörda personliga ansvar
inför uppgiften, liksom faran att under segrarnas intryck hemfalla åt hybris,
övermodets frestelse. Efter slaget vid Breitenfeld bekände han för sin tyske
hovpredikant Jakob Fabricius: »Jag är högst orolig till sinnes, jag
överlämnar mig och mina segrar åt Guds barmhärtighet». Och till Erfurts råd
och borgare talade han: »Oss höves samt och synnerligen att med glädje
gripa verket an, på det att religionens och frihetens nödställda skepp måtte
bärgat varda . .. Men mig driver den gudomliga kallelsen för denna
allmänna sak därtill att jag icke allenast sätter mina religions- och
blodsförvanter i säkerhet utan att jag hellre än att övergiva dem måste därföre våga
allt timligt, ja liv och leverne». Gustav Adolf gav den personliga insatsens
hela tyngd åt sin kallelseuppgift. Och hans åberopande av Gud var ingen
fras. Det är sant, att i hans tidsålder även den ofromme dagligdags rörde
sig med gudeliga talesätt och sjöng psalmer t. o. m. i dryckeslag. Men
Gustav Adolfs ord voro påtagligen något mera än en vaneform eller en
dimbildning för att främja i grunden rent världsliga syftemål. De gåvo
uttryck åt en personligt tillägnad, stark och uppriktig fromhet, som utgjorde
centrum i hans liv. Han ägde ett levande intresse för teologiskt tänkande
och dryftade med sakkunskap exegetiska och dogmatiska frågor. Men sin
gudstro stödde han främst på daglig bibelläsning. Med glädje bevistade han
alla åtkomliga gudstjänster, och bedjandet var för honom av allt att döma
ett personligt livsbehov. Den historiske Gustav Adolf levde och dog som
en man av en enkel, helhjärtad luthersk tro, så dömer nutidens främste
Gustav Adolfs-forskare. Så såg också hans eget folk honom. Hans kristna
personlighets inflytande, förmedlat även genom hans tal och
proklamationer och ej minst genom hans soldater, har varit av oberäknelig betydelse
för den svenska folkkaraktärens daning. Därför tillhör hans bild i
eminentaste mening svenska folkets historia genom tiderna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:03:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/4/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free