Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återkommande uttrycken härav utgöra ett framträdande drag i den senare
Vasatidens kyrkliga fysionomi. »De påviska fara med allehanda villfarelser
och ändå grovare de kalvinister», yttrade den fridsamme och mot alla
reli-gionsträtor avoge biskop Petrus Jonæ i Växjö. En särskilt brännbar fråga
synes ha varit det visserligen i praxis ogenomförbara kravet på att
kalvinister i Sverige skulle vägras luthersk kyrklig begravning, om de ej under
livstiden varit kyrkobesökare. Energiskt avvisade t. o. m. en så måttfull
ortodox som ärkebiskop Kenicius de försök till union mellan kalvinister och
lutheraner, som väsentligen inspirerades av den till England flydde
italienske humanisten och lutheranen Acontius’ bok om »Djävulens krigslister»
(Stratagemata Satanae, 1564), en av de inflytelserikaste böckerna under
nyare tid i andelivets historia och en utgångspunkt för religionsfrihetens
genombrott i den anglikanska världen. Acontius hade närmast kämpat för
fördragsamhet mellan de evangeliska inbördes på grundvalen av det
all-mänprotestantiskt gemensamma och under erkännande av det historiskt
berättigade i de olika kyrkosamfundens särart, med betonande av att kärleken
är det viktigaste och att den praktiska fromheten är förmer än läran. I
denna anda förde Messenius’ lärjunge Johannes Matthiae på 1620-talet
Acontius’ tankar från Holland och England till Sverige och kunde som
rektor för en adelshögskola i Stockholm och sedan som Gustav Adolfs
fältpredikant förmedla dem till konungen och dennes omgivning. Men under
kal-vinismens segertåg i Europa vid början av 1600-talet hade på kontinenten
Acontius’ historiskt motiverade tolerans omböjts från fördragsamhet till
yrkandet på en väsentligt »reformert» färgad förening mellan kalvinister
och lutheraner; för en sådan union propagerades nu även i Sverige.
Betydelsen av ett religiöst samförstånd mellan de evangeliska i det
gemensamma försvaret mot påvekyrkan och motreformationen saknade de
svenska kyrkomännen med få undantag blicken för. Men de hade en
intuitiv uppfattning av att ett tillmötesgående mot tidens nyssnämnda
unions-strävanden ej kunde ske, utan att något av det religiöst djupaste i luthersk
tro och andeliv uppgavs. Deras i formen ofta osympatiska kamp mot allt
religiöst samröre var i verkligheten ett försvar för lutherdomens innersta
värden: frälsningen allenast av nåd och trosfrimodigheten i vissheten om
barnaskapet hos Gud. Det var denna oskrymtade frimodighet och
fräls-ningsvisshet, en centralpunkt i den äldre lutherdomens fromhetstyp, som vi
redan mött hos Gustav Adolf och Axel Oxenstierna, och kring vilken de
svenska kyrkomännen ville slå vakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
