Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av sina grannar än till att hämnas taga sig krig och örlig före». Och själva
huvudstämningen i hans predikan var den bergförsättande gudsförtröstan
utan något litande till egen kraft.
Rudbeckius var ingen inställsam hovpräst. Med oförminskad styrka
hävdade han religionens etiska krav även inför folkets styresmän. Så blev ock
hans kanske mest berömda predikan den varnings- och förmaningspredikan,
som han botdagen 1617 höll inför Gustav Adolf, när han fått kännedom om
dennes — kanske i depression över den krossade kärleken till Ebba Brahe
— under ryska fälttåget knutna förbindelse med en ung fru och att en son
blivit följden därav. Rudbeckius’ framträdande får här en omisskännlig
storhet, när han inför den nyss segerkrönte och till sitt temperament
stundom farligt hetsige unge kungen vågar skoningslöst bestraffa dennes synd
och mana honom att förlika sig med Gud; han gör det i ord, som vibrera
av oprutbart pliktkrav liksom en känsla av ansvar för konungens och hela
landets väl.
Det icke mindre märkliga är det sätt, varpå Gustav Adolf upptog
strafftalet. Han svarade med att utse Rudbeckius till en av de fyra promovendi
vid den stora teologie doktorspromotionen 1617 och året därpå utnämna
honom till biskop i Västerås stift, vars chefer sedan länge haft ställningen
som ett slags särskilda kyrkliga förtroendemän hos konungen.
Så stod Rudbeckius som ledare av ett stift, där i särskild grad tidens
sociala och kyrkliga problem voro hopade: storgodsadel, framväxande
herrgårdar, bondeodling, bergsmän, den nya bruksvärlden, finnbebyggelse, stark
folklig övertro, judaistiska och katolska reminiscenser, kalvinsk vallonsk
inflyttning. Här krävdes mer än vanligt en stark hand efter en föregående
åldrad biskops vanskötsel. Rudbeckius stod ej ensam; från början hade han
dugliga bisittare i kapitlet och förnämliga präster ute i stiftet. Han var lik
sin konung däri att han förstod att rätt välja sina medhjälpare, inge dem
en känsla av självständigt ansvar och entusiasmera dem för den
gemensamma uppgiften. Men liksom han uppmuntrade och sporrade andra till
det yttersta med sitt eget föredöme, stod han oböjlig och straffande inför
håglöshet eller orättfärdighet. Kanske var han mera fruktad än älskad, och
han ter sig ej alltid sympatisk i sitt handlande; han kunde ta miste och
döma sina präster orättvist. Hans fel voro den överlägsna kraftmänniskans,
som främst fordrade lydnad, ville bestämma om allt och stundom fick något
av tyrannisk anda över sig. Men det gällde aldrig egen vinning; hans liv
var en offraregärning för höga mål. Hans privata liv präglades av fläckfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
