Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giva Stockholm en viss monopolställning i fråga om handel och sjöfart.
Sålunda finna vi redan i Magnus Erikssons allmänna stadslag begynnelsen
till det senare s. k. bottniska handelstvånget. Lagen förbjöd nämligen
sjöfarande från Norrland och Finland —- Åbo byamän undantagna — att driva
sin marknad annorstädes än i Stockholm.
Det var säkert med tanke på denna Stockholms privilegierade ställning,
som Sten Sture d. ä. i ett brev 1502 gav uttryck för den meningen, att
»riket och vi alle» hade mera nytta av Stockholm än av småstäderna.
Lika litet som övriga samtida furstar bröt Gustav Vasa med det från
medeltiden nedärvda stadsekonomiska betraktelsesättet. Sålunda gick hans
ekonomiska lagstiftning bl. a. ut på att till städernas fromma bekämpa det
ur stadsmonopolistisk synpunkt förhatliga landsköpet. Visserligen
förklarade han 1543, att det var lika så omöjligt att avskaffa alla landsköpare i
riket som för Stockholmsborgarna att fånga alla de ulvar i skogen löpa.
Men han förtröttades ändock inte i sin lagstiftningsiver. Sålunda stadgade
han 1546 ända till dödsstraff för tredje resan brott mot bestämmelserna om
landsköp.
Någon stadsgrundning skedde icke under Gustav Vasas tid. Hans söner
däremot utnyttjade systematiskt stadsgrundningarna som ett medel att i de
nybildade stadssamhällena tvinga till bosättning den kringliggande traktens
landsköpmän. Den första rikssvenska stadsanläggningen efter medeltidens
slut skedde först under Johan III:s tid med Hudiksvalls grundläggning 1581.
De under Gustav Vasas söner grundade städerna utgjorde sammanlagt inom
det egentliga Sverige 9 stycken, i Finland 2.
Av särskild vikt för utvecklingen av 1600-talets stadsekonomiska politik
i Sverige var hertig Karls betänkande om »städernas förening» av den 27
februari 1595, överlämnat till riksrådet den 1 mars samma år (se
litteraturförteckningen). Här framlades grundsatser, som i mångt och mycket skulle
tillämpas av Gustav Adolf. Tvenne huvudsynpunkter dominerade
betänkandet. Dels företogs en konsekvent fördelning av stadssamhällena i
stapelstäder och uppstäder, av vilka de senare skulle så gott som avstängas
från all sjöfart, medan stapelstäderna ej skulle få handla med inlandet.
Dels skärptes Stockholms redan förut i viss mån privilegierade ställning
därhän, att staden skulle erhålla så gott som fullständigt monopol på all
utrikeshandel. De övriga sjöstädernas borgare borde sålunda hämta sina varor i
Stockholm, uppstadsborgarna åter för samma ändamål besöka stapelstäderna.
Stockholm skulle alltså med andra ord bli den stora svenska riksstapeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
