Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lige staden Göteborg». Regeringsmakten hade från början fäst stora
förhoppningar vid Göteborgs vikt och betydelse. Man åsyftade i själva verket
ingenting mindre än att på holländarnas bekostnad söka till Göteborg
koncentrera spannmålshandeln i Östersjön. Men dessa lysande förhoppningar
gäckades, och det dröjde ganska långt efter här avhandlade tidsperiod,
innan det verkliga uppsvinget började för den nya staden vid Göta älv.
Göteborg stod ju i ett alldeles särskilt förhållande till statsmakten. Men
denna sökte även i fråga om övriga städer göra sitt inflytande gällande.
Sålunda försökte statsmakten påverka städernas styrelse och förvaltning
genom att — visserligen mot gällande förordningar — utnämna städernas
borgmästare, i Stockholm även rådmän. Man anknöt här till de i 1619 års
stadga uttalade grundsatserna om städernas statliga övervakning och
kontroll. De »kungliga borgmästarna» hade ofta hög juridisk bildning, flera
voro ämbetsmän från de statliga verken, ibland adelsmän. Deras energiska
kamp för att på olika områden rycka upp stadssamhällena väckte ofta ovilja
hland de mera konservativa borgarelementen. I vissa fall var det borgerliga
missnöjet mot de »kungliga borgmästarna» begripligt, då det gällde mindre
nogräknade personer, som lyckats komma över något borgmästarskap. Å
andra sidan stimulerades nu stadsborgarnas intresse för allmänna
angelägenheter. Inflyttningen till städerna, framför allt Stockholm och övriga
viktiga samhällen, av andra befolkningselement än det rent borgerliga
bidrog även till ett mera pulserande liv. Med landets uppsving till stormakt
följde näringslivets rikare utveckling. Utländskt kapital och utländska
företagare drogos till städerna. Där framträdde, särskilt i Stockholm, även ett
svenskt storborgerskap, som i sin livsföring tog intryck av de högre
klassernas, framför allt adelns, föredöme. I en partiskrift från 1650 framför
också adeln en besk kritik mot dessa borgerskapets spetsar, vari det bl. a.
heter, att »sedan borgmästarne begynt tala franska och italienska och ha
en bok eller någre under armen, när de komma till ämbetet, så blir det så
gement att tala om salt och kläde, då måtte man låta höra, vad Tacitus
säger och huru vid hova tillgår och får mycket annat bekymmer i
huvudet» etc.
Som riksstånd hade borgarna politiskt sett det minsta inflytandet.
Rikskanslern yttrade 1642 som sin mening, att om ett exempel måste statueras,
vore risken minst beträffande städer och borgare, »ty de andra stånden att
angripa som adel, präster och bönder, är intet utan högste fara».
Borgarståndet var också ännu länge splittrat i sina lokala särintressen —- »det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
