Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
holländsk påverkan. Vad importen angår privilegierades 1646 ett
kombinerat handels- och skeppsbyggnadskompani, det s. k. Västerviks
skepps-kompani i Stockholm, med 42 högaristokratiska delägare. De mest
betydande intressenterna voro Louis De Geer och Axel Oxenstierna. Företaget,
som en tid var landets största skeppsrederi, bedrev bl. a. en avsevärd
saltimport och kallades därför även Stora saltkompaniet. Det hade sitt säte
i Stockholm vid Skeppsbron, där ännu i sen tid namnet Saltkompanigränd,
nu Telegraf gränd, erinrade om dess tillvaro (se bild i kap. om »Den
monumentala stenskulpturen»), Västerviks skeppskompani ägde bestånd till 1680,
men då hade dess betydelse sedan rätt länge varit i avtagande. Viktigare
än importföretagen voro dock exportkompanierna. Dessa anknöto närmast
och helt naturligt till landets förnämligaste exportvaror. Mindre lycka hade
därvid det 1625 privilegierade men inom kort upplösta Järnkompaniet. Här
drog man sig snart för ett av staten gynnat monopolföretag och sökte hellre
genom lagstiftningen reglera brukshanteringen och dess produktion. Ej
heller kopparkompanierna — det äldre grundat 1619, det yngre 1636 — hade
någon större framgång utan måste snart avveckla sin rörelse.
Icke större lycka men segare livskraft tack vare ett konsekvent statligt
understöd hade tjärhandelskompanierna, som drevo handel med tjära och
beck. Det första tjärhandelskompaniet fick oktroj 1648. Under växlande
namn fortsatte dessa av staten monopoliserade företag ända t. o. m. 1715
års utgång, då handeln med beck och tjära frigavs. Under en tid intog
visserligen Sverige med Finland en dominerande ställning inom branschen
å den europeiska marknaden. Men detta berodde till stor del på statens
hårdhänta ingripande. Tjärhandelskompanierna behärskade tjärutförseln
nästan till stormaktstidens slut och — som E. Heckscher framhåller —
»lyckades i detta fall nästan alltför väl lösa sin monopolistiska uppgift». Samme
forskare säger också, att enligt en allmän uppfattning, sammanfallande
med en mening framställd av Sveriges förste ekonomiske skriftställare,
Johan Classon Risingh (död 1672), resultatet blev »att göra ett fåtal
människor rika men fördärva bergverk och uppstäder samt timmer- och
tjäru-arbetare».
Också rådde så gott som ständigt på olika håll såsom dels hos
stapelstäderna — Stockholm undantaget — dels hos adeln och bönderna en stark
förbittring mot tjärkompanierna. I ett riksdagsprotokoll från år 1668 heter
det: »Alle bönderne ropade, Gud give det ginge omkull till helvitis ju förr
ju hellre». Likaså kraftigt uttryckte sig Västerviks magistrat år 1712, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
