Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talets tidigare del kunde Olaus Petri konstatera, att »i Swerige äre inge
faste städer utan Stockholm, Calmar, Lödese och Wiborgh». Han hade ej
här anledning att nämna Visby med dess i Norden enastående stadsmur
och det därtill sig anslutande Visborgs slott, då Visby med Gotland först
genom Brömsebrofreden 1645 återkom till det svenska moderlandet.
När man sålunda under 1600-talet nalkades en svensk stad från
sjö-eller landsidan, framträdde härvid i allmänhet ingen ståtligare stadsbild
med mäktiga gamla stadsmurar, tinnar och torn som så ofta utomlands.
I stället hade de medeltida stadsbefästningarna, där de funnos, raserats
eller överbyggts. En holländsk beskickningsdeltagare, vilken 1616 företog
en resa i Finland, betecknar Viborg som »den enda stad i Finland, som är
omgiven av stadsmur», medan han om Åbo säger, att det »anses för
huvudstaden i Finland, ehuru det icke är omgivet av murar». I sistnämnda
yttrande framlyser en tidigare gängse mening, vilken som nyss nämnts
kommit till uttryck också i en senare tids stadshistoriska diskussion.
Men även beträffande Viborg innebär den holländske resenärens
uppgift en viss överdrift. Sanningen här är att det gamla medeltida
mursystemet också i Viborg förlorat sin betydelse. Det hade där som överallt skett
genom tidens utvecklade militära, framför allt artilleristiska, krigföring.
Man hade börjat med anläggandet av s. k. bastejer — i Sverige även
kallade pastejer, postejer eller rundlar — som voro stora halvrunda, bakåt
rätliniga försvarstorn och som ersatte det medeltida, trånga ringmurstornet.
Men genom inflytande från den italiensk-nederländska befästningskonsten
utvecklades dessa bastejer till bastioner, vilka till sin anläggning voro
rätliniga med framskjutande spets, inåt öppna och sinsemellan förenade med
en befästningslinje, en s. k. kurtin. Härav utbildades under 1500-talet ett
helt system, som nådde sin fulländning och blev det moderna på 1600-talet.
Enligt detta system blev hela staden en befästning som hade utseendet
av en månghörning, där hörnen utgjordes av bastionerna. Särskilt
betydelsefull för Sverige blev den nederländska utformningen av detta system,
i den mån den berörde själva stadsplanen. Ty stadsbefästning och
stadsplan stodo i det intimaste sammanhang —- fästningskonstruktören blev
också stadsplanearkitekten. Två huvudtyper i den befästa staden kommo
därvid till uttryck beträffande själva stadsplanen. Gemensam för dem båda
var en centralplats. I den ena typen grupperade sig kring denna
centralplats likt ett schackbräde en samling rektangulära huskvarter, där gatorna
sålunda korsade varandra vinkelrätt. För den andra typen karakteristiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
