Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ländsk kultur och mera förfinade umgängesvanor förutom dess politiska
makt och inflytande i övrigt gav ståndet en självständighet och säkerhet,
som bröt av mot de övriga samhällsklasserna. Men denna högsta klass
betydde också en lyxkultur i materiellt avseende och en modernare riktning
inom själva andelivet med en begynnande skepsis mot kyrkans
allenahär-skande auktoritet i andliga ting, som framkallade oro, bekymmer och
indignation på olika håll och delvis av olika skäl. Betänkligheterna mot denna
nya utveckling hlevo desto större och allvarligare, som de högsta klasserna
kommo att i stor utsträckning bli mönsterbildande för de övriga
samhällsklasserna, inte minst för de större städernas högre borgerskap.
Till ett klarare uttryck kommo dessa motsättningar givetvis främst i en
huvudstad och storstad som Stockholm, där adelsståndet hade sin högborg
och där samhällsklasserna i övrigt voro så differentierade som i ingen annan
svensk stad. Jämsides med de lägre samhällsklassernas veneration för och
anpassning — i mån av förmåga — till adelsståndet och dess livsföring
gick också en oppositionsriktning, vars talan dock av naturliga skäl —
överhetens påpassliga och stränga övervakande — gjorde sig mindre gällande.
Över huvud taget var det riskabelt att utsätta adelsståndet för någon form
av kritik. Det fick åtminstone östgötaprästen Daniel Rydelius erfara, då
han i en predikan i Klara kyrka år 1668 yttrat några ord om »nybakad
adel» — en språkligt intressant parallell till uttrycket »nybakad student»
— varför han i Stockholms stads konsistorium anklagades att hava
»angripit Riksens ridderskap och adel till honneur».
De borgerliga samhällsklassernas anpassning efter adels- och
societets-kretsarna i leverne och smakfrågor var tydlig åtminstone i huvudstaden och
dämpades endast tidvis av alla de mer eller mindre stränga förbud mot lyx
i olika avseenden, vilka tid efter annan utfärdades, ofta med direkt adress
till borgerskapet och de lägre samhällslagren. Den allmänna tonen var
givetvis friare i huvudstaden, och galanteriet tog sig emellanåt sina uttryck
även i de borgerliga kretsarna. Sålunda klagade vid ett tillfälle — det var
f. ö. en försommardag 1681 — en borgare i Stockholms högvördiga
konsistorium över sin hustru, att »hon ledd (d. v. s. arm i arm) spatserar med
ungkarlar så på Liljeholmen som på comoedier, vilket en gift hustru intet
höves». Madame, som hon likt de finare borgarefruarna titulerades, gjorde
sålunda sina små eskapader såväl till Liljeholmen — länge en av Stockholms
mest besökta utflyktsplatser med, givetvis, värdshus — som till stadens
teatrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
