Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig tid än att vara rustade med vapen och hålla sig »vederrede». Men andra,
som saknade egna hemman, fingo ligga i borgläger i städerna eller hos
prästerna ocli njöto där sin nödtorftiga kost, varvid de dock skulle nöja
sig med vad som bestods dem vid värdens hord. Större var dock lönen för
dem, som hela året ingingo i besättningar på slott och fästningar. Lönen,
vilken så småningom något ökades, kunde ock växla efter det vapen,
knekten bar. Konung Erik lät sålunda en knekt, som bar pik, få en mark mer
i årslön än en, som bar hillebård eller rör. Befälet hade högre lön. Snart
gjordes även skillnad mellan gamla knektar och nyantagna.
Då knektarna voro i fält, plägade de, som hade egna gårdar, hugnas
med lindring i skatterna, såsom befrielse från borglägershjälp, dagsverken
och skjutsning för kronan. Så småningom krävde de dessa förmåner, även
när de voro hemma.
Mot slutet av 1500-talet, då krigsfolkets styrka avsevärt hade ökats, var
det ofta svårt att låta utbetala lönen i penningar. En del av densamma
började då erläggas i form av spannmål, först till befälet men senare även till
knektarna, som under 1600-talets början utom sina 2 daler i årslön njöto
var sin tunna spannmål.
I avlöningsförmånerna räknades även ganska tidigt kläde till såväl
befäl som menige. Gemene knektar och ryttare fingo 4—8 alnar av de enklare
tygsorterna, s. k. »görliskt», »brabanskt» eller i bästa fall »lemperlakan»,
medan befälsmännen allt efter graden kunde få några alnar till av
»mun-ster» eller »engelskt». Stundom hände ock, att hövitsmän eller ryttmästare
för trogen tjänst eller utförd bedrift blevo benådade med »hovklädning»
eller t. o. m. med en »äreklädning».
Vid rytteriet levererades spannmål från kronan men hö till hästarna
från bönderna, vilken förrättning helt visst fordrade ett vaksamt öga, för
att ryttarna ej skulle kräva ut mer, än de hade rätt till. I en förordning
för Upplandsfanan utfärdad av konung Johan heter det bl. a., att »fogdarna
måtte förnöja ryttarna för deras lön och borgläger på var karl och häst
med 14 tunnor spannmål och 8 sommarlass hö. Spannmålen skola de
bekomma av årliga räntan och behållna tionde, men hö skall påläggas
allmogen till att utgiva, var skatte-, krono-, kyrkoprebendebonde och Kungl.
Maj:ts landbo två volmar, det fogdarna skola först uppbära efter rätt mål
och icke tillstädja ryttarna själva uttaga av bönderna efter överflödigt
mätande, så som man förnimmer tillförene skett vara».
När fanor och fänikor uppfordrades att draga i fält, skulle ryttare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
