Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härarna ofta i utbredda vinterkvarter, eller garnisonerades trupperna i
städer eller på slott och fästningar.
Även om man hade erfarenhet av och sålunda kunde förutse, att
truppernas verksamhet ofta skulle knytas till användande i eller mot fästningar,
var det dock nödvändigt att främst inrikta deras organisation och
uppträdande på det dåtida krigets viktigaste stridshandling, fältslaget. Såväl Erik
XIV som Gustav Adolf ha också målmedvetet arbetat i denna riktning.
Resultatet av vad konung Erik åstadkom nedbröts, då konungen störtades,
men Gustav Adolfs verk blev bestående och förebildligt för dem, som kommo
efter honom.
I det dåtida slaget, som vanligen utkämpades på öppna fältet, uppträdde
trupperna i sluten ordning, i regel i stora fyrkanter, fotfolk för sig och
rytteri för sig. Inom en till slag ordnad armé stod i allmänhet infanteriet i
mitten och kavalleriet på endera eller båda flyglarna. Med tiden förekom
ofta en på två eller tre linjer (träffen) ordnad uppställning. Den i slutet av
1500-talet allmänt brukliga spanska infanteritertian räknade 3,000 man.
Den utgjordes av 1,600 pikenerare i en kvadratisk uppställning, omgiven av
5 led arkebusierer. Utanför den stora fyrkantens hörn, dess ömtåligaste
punkter, stodo smärre kvadrater, s. k. skytteflyglar, om vardera 50
muske-terare. Även rytteriet stred i tunga, djupa formeringar med ända till 17 led.
Fotfolket var det starkast representerade truppslaget. Ordnandet av
uppställningen för strid tog lång tid, då den taktiska enheten ej
överensstämde med den administrativa. Anmarschen på slagfältet var tidsödande,
då den måste utföras i den en gång intagna slagordningen. Striden inleddes
ofta av smärre avdelningar, som framsändes för att genom skärmytsling
störa motståndaren i hans förberedelser. Då man kommit fienden så nära,
att man hade utsikt få verkan med de primitiva eldvapnen, började
muske-terarnas strid. Elden avgavs ledvis, varpå de skyttar, som avfyrat sina
bössor, sprungo tillbaka för att ladda om (utförde kontramarsch), medan nästa
led gjorde sig redo att skjuta. Under tiden fortskred rörelsen framåt, pikarna
fälldes för att bryta fiendehopen, och då de långa anfallsvapnen för
trängseln ej mer kunde hanteras, lämnade knektarna dem, drogo sina värjor och
störtade sig i handgemänget. Det var på sammanhållningen och kraften i
anfallsstöten, som framgången berodde.
I forsvarsstriden hade den stora infanterifyrkanten möjlighet att avgiva
eld i alla riktningar, och från vilket håll den än angreps av fiendens rytteri,
var den ständigt beredd att fälla sina pikar mot detta.
Sv. folket genom tiderna IV. — 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
