- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 4. Den yngre Vasatiden /
246

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

För att underlätta stridsledningen sammanfördes vanligen 3 kvaternior
(den svenska fotfolksskvadronen) till ett högre taktiskt förband, brigad,
inom vilken underavdelningarna voro ordnade med luckor och avstånd.
Härigenom fick brigadchefen större möjligheter att inverka på striden.

Rytteriets stridssätt undergick också betydande förändringar. De
svenska hästarna voro av ganska låg kvalitet och mindre ägnade för karakollen,
som krävde en god dressyr. För att åstadkomma den eld verkan, som
fordrades för rytterianfallets förberedande, lät konungen fotfolkets
överlopps-musketerare i små avdelningar ställas i luckorna mellan ryttarkompanierna.
Dessa voro under striden formerade på blott 3 led, varigenom förbanden
lättare kunde manövreras och verkan av fiendens artillerield minskades. En
olägenhet med denna form var dock, att kraften i anfallet kunde bliva
otillräcklig. Därför utfördes stöten vid det svenska rytteriet i galopp. Ryttarna
fyrade av det sista pistolskottet tätt inpå fienden och angrepo så med värjan
i hand.

Först vid deltagandet i det tyska kriget torde utvecklingen nått sin
fulländning. Segern vid Breitenfeld blev beviset på att den inslagna vägen var
den rätta.

PÅ KRIGSRESAN.

När fänikor och fanor uppbådades för att brukas vare sig inom eller
utom rikets gränser, tog det ofta en rundlig tid, innan de ryckte upp. Gång
på gång sändes konungens befallning ofta kryddad med hot om
bestraffning, om knektarna tredskades och höllo sig undan på adelns gårdar. Från
Jönköping skrev konung Erik till dalahövitsmannen Olof Helsing under
nordiska sjuårskriget: »så måste du väl rättat dig därefter, vad som man
en tid låter säga dig till och icke vara så lomhörd, som du är utan göra

vad som befallt bliver––––». Likaså uppmanade Karl IX en gång en

hövitsman i Västergötland, sedan han ett halvår väntat på dennes
tred-skande knektar, att låta »strax sådana bovar straffa, så många I av det
parti över komma kunnen och inte spara varken svärd eller rep».

Ofta torde såväl hövitsman som knektar varit okunniga om vad
krigs-resan gällde, när de marscherade till Stockholm, Västervik, Kalmar eller
någon annan hamn »vid sjösidan». Huvudstaden var dock ofta det första
målet för den långa marschen, enär beväpning och utrustning i regel
behövde kompletteras ur arkli och rustkammare före avresan. Från Stockholm
fördes trupperna i små farkoster till Dalarö, Djurö och Elvsnabben. Där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:03:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/4/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free