Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mönstrades de för sista gången hemma i Sverige. I allmänhet måste de
ligga veckotals och vänta på fartyg eller på förlig vind, innan de fingo
skeppstiga. Kommo de så till havs, kunde överresan stundom gå fort nog,
men ofta tog den flera veckor. Vad en sådan resa kunde innebära kan lätt
nog avläsas ur ett brev från Gustav Adolf till rikskanslern, i vilket konungen
skriver om en storm i Rigabukten: »Vi höllo sjön i tre dagar i regn, blåst
och elakt mörkt väder, varav våra skepp läck, maste- och segellösa blevo,
särdeles de, som ryttare förde. Huru hästarna foro, kunnen I tänka.
Folkets proviant blandades så med spisöl, som utläckte, och salt vatten, att
det icke mycket drygare därav vart».
överresorna togo mycket på truppernas krafter. Men ej mindre
påfrestande blev ofta den nya förläggningen i det främmande landet. Sällan voro
tillräckliga förberedelser träffade för att skaffa trupperna föda för någon
längre tid. Man skickade ut avdelningar »på parti» för att lägga vantarna
på böndernas boskap och spannmål, men då landet ofta redan var utsuget,
uppstod nöd och sjukdom bland trupperna. Anteckningar i en rulla från
ett svenskt regemente vid belägringen av Riga 1621 tala sitt hemska språk
om sjukdomarnas art. Där läser man: livsjuka, fallandesjukan, fieber,
skelfver, långlig sjukdom, bröstsjuk, sjuker i huvudet, intet förmår m. m.
Ofta angrepos trupperna av »den Gudz plågan blodhgången» eller rödsoten,
och ej sällan gick pesten. Mycket hjälpte väl icke, att knektarna stundom
fingo en sked brännvin eller två om morgonen och något vitlök för att
bevara dem mot »den smittosamma sjukdomen». Ur ett förslag från Narva
1591, upptagande 7 fänikor från olika delar av landet med tillsammans
2,489 man, framgår, att blott 240 voro »helbrägda», 473 voro sådana »sjuka
som intet förmå», medan 363 gingo på kryckor och 1,413 hade dött där
ute. I osunda, trånga kvarter, ofta i åratal på fästningar och i garnisoner
så i Finland, Estland och Livland som i Polen och Tyskland, under nästan
ständig livsmedelsbrist och i dålig utrustning ha svenska knektar och
ryttare uthärdat umbäranden och lidanden, som vår tid ej är mäktig att fatta.
Vad döljer sig ej bakom en rad ur ett år 1591 utfärdat kvitto på litet mat
till knektehövitsmannen Nicolaus von Wittenberg, som lyder: »den tid han
låg sjuk i Åbo och hade intet att hjälpa sig med»? Ej må väl någon tro,
att hans gemene knektar voro bättre lottade. Vid ett annat tillfälle fingo
Ebbe Perssons och Lasse Olssons västgötafänikor vid Kymmene herrgård
kläde, strumpor och skor att dela bland knektarna »uti deras stora nöd till
hjälp och icke för någon lön räknat».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
