Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de flesta utomeuropeiska folk på sin höjd prestera litet fjun på hakan. Om
romare och greker på sin tid uppträtt slätrakade, så ändrades den saken,
då goterna konuno till Italien och de romerska kejsarna började följa deras
ståtliga skäggsed. Det senare var nämligen ett nordiskt drag, därom ger
Rudbeck klart besked: Odens skägg var »långt som en hästrumpa», och
våra forna konungars räckte nära nog till naveln; man kunde på Vasarnas
konterfej se, »vad hederliga skägg de haft». Även spanska, franska och
tyska konungar och furstar hade haft tämligen långt hår och skägg, men
så voro de också »av den götiska släkten».
Tiden för denna nordiska skäggdiktatur var emellertid längesen
förfluten, och även i Sverige hade sedan århundradets mitt detta de gamla göters
och svears bruk alltmer avtynat, vid hovet liksom vid akademier och i
städer. Rudbeck erkänner, att han själv endast bar »ett par fjärilsvingar över
munnen». Om hundra år, säger han, skulle nog t. o. m. prästerna vara
slätrakade, »och lärer så antikviteten och åldern stanna allenast i våra
bönders skägg».
I de sista raderna ligger en iakttagelse, som är värdefull och riktig, och
som ger exempel på ett modedrags sega kvardröjande i vissa sociala skikt,
här som oftast hos präster och bönder. I övrigt är det kanske inte så lätt
att instämma med de yverborna tankarnas målsman i hans resonemang.
Framför allt får man — hur det än må förhålla sig med guden Oden och
den stackars akademibokhållaren — göra klart för sig, att
Vasakonungarnas skäggmod i varje fall inte var någon rent svensk angelägenhet. Gustav
Vasas porträtt och myntbilder visa åtminstone tre slags skäggsnitt —
kortare och längre —, vilka ansluta sig till kontinentalt mod. Vidare torde den,
som vill fördjupa sig i frågan, lätt finna, att det från den breda konturen i
landsfaderns eget till den spetsiga i Sigismund III :s skägg går en stilistisk
utvecklingslinje, som har motsvarigheter i modedräkten i övrigt, t. ex. i en
detalj som de breda oxmuleskorna under Gustav Vasas tid och den
smalare skoform, man senare finner i hans söners porträtt. Det är tydligt, att
modet i sina metamorfoser icke nöjer sig med att prägla en enstaka
dräktdetalj, att det fastmer omgestaltar människans yttre bild i dess helhet. Detta
PLANSCH A MOTSTÅENDE SIDA. Den här återgivna kappkragen (överst) har liksom
handsken till vänster tillhört Gustav Adolf; den är av vit atlas med silverbroderier.
Handsken till höger, som burits av Karl X Gustav, är försedd med svarta broderier och
spetsar. — Samtliga i Livrustkammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
