Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ämbetets organisation skilde sig i stort sett ej från övriga
skråsammanslutningars. Stockholmsämbetet var emellertid länge det enda, som fanns,
ty ingen annan av rikets städer förmådde uppvisa det tillräckliga antalet
mästare — fyra stycken — som erfordrades, för att ett eget ämbete skulle
kunna få inrättas.
Noggranna bestämmelser funnos för lärpojkars och gesällers
utbildning. Fem års lära hos en redlig mästare var minimitiden för en gesäll,
som önskade bli mästare. Och sedan gällde det att bestå mästerprovet med
glans inför vederbörandes argusögon. Härom stadgades i femte
skråparagrafen — »Vad mästerstycke vara bör» — följande: »När han sitt
mästerstycke göra eller begynna vill, skall honom av åldermannen och bisittarna
ett mått förelagt varda, därefter lian sedan i avritningen själv göra skall
och sedan med själva verket fortfara, som är uti efterföljande stycken,
nämligen: en dorisk skaft (d. v. s. kolonn) och en jonisk skaftgesims med en
korintisk kapitäl. Avritningen, den ena han själv göra skall, är: toskana,
dorica, jonica, corinthia, composita ...» Av denna något rådbråkade
formulering framgår, att man lade största vikten vid kunskapen om de fem
klassiska kolonnordningarna och deras användning inbördes,
något som alltsedan renässansens genombrott tillhört all
byggnadsläras ABC. Förutom vad mästaren härutinnan hade
att lära bort, kunde gesällen skaffa sig vetande i något av de
många arkitekturteoretiska arbeten och planschverk, som
funnos att tillgå och voro på modet. Av bevarade
bouppteckningar efter stenhuggare i Stockholm vet man, att dylik
litteratur, som under 1500-talet var förbehållen furstarnas
bibliotek, nu även ägdes av konsthantverkarna själva och det i
ganska stor utsträckning. Man hade också mönsterritningar,
»schampluner», att tillgå, kanske uppgjorda av mäster själv.
Ritningarna betraktades som verkliga klenoder, och en gång
höra vi t. o. m. en gesäll anklaga sin mästare för att ha till-
Det föll sig säkerligen ej alltid sd lätt för den vid mejsel och klubba vane
gesällen att utbyta dessa redskap mot pennan och knåpa ihop den
föreskrivna mästerstyckeritningen över de fem kolonnordningarna, vilken,
gillad och godkänd av ämbetsmästarna, skulle för honom öppna vägen
till en självständig ställning som välbeställd mästare i ämbetet. ■— Här
avbildas stenhuggaren Michael Häcks mästerstyckeritning från 16i0-talet,
den äldsta bevarade. — Nordiska museet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
