Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den av engelsmännen 1553 inledda handelsförbindelsen med Ryssland
över de nordliga haven kom emellertid att starkt påverka
händelseutvecklingen. Den svenska ishavspolitiken blev under mer än ett halvsekel
högaktuell. Strävandena att fatta fast fot vid Norra Ishavet för att där kunna
kontrollera handeln på Ryssland stodo i intimaste samband med det
ingripande i de östbaltiska frågorna, som efter det ryska angreppet på
ordensstaten 1558 blott var en tidsfråga. Intill freden i Stolbova 1617 dels
konkurrerade, dels samverkade dessa båda intressen i svensk utrikespolitik med
varandra, allteftersom konjunkturerna växlade. Freden innebar, att Sverige
uppgav ishavspolitiken och nöjde sig med att kontrollera Rysslands
förbindelser över Östersjön. Det hade nu lagt under sitt välde alla områden
kring Finska viken och erövrat hela Estland, Ingermanland och Kexholms
län. Ryssland var skilt från Östersjön genom en rad svenska besittningar.
Detta var en maktposition, som måste utnyttjas.
Kampen om det östbaltiska området var emellertid icke slut med att
först Danmark och sedan Ryssland måst avstå från sina anspråk. Under
de första åren av 1560-talet hade striden i främsta rummet stått mellan
Sverige och Polen, men Johan III :s tronbestigning (1568) medförde en
omsvängning. Sverige och Polen samverkade i kampen mot Ryssland, en
samverkan som nådde sin höjdpunkt, när Sigismund (1587) valdes till polsk
konung. Förhoppningarna på att unionen med Polen skulle länka detta
lands politik i för Sverige gynnsam riktning svekos. I stället indrogs Sverige
genom unionen i den stora europeiska kampen mellan reformation och
motreformation. Och när Sverige fördrev den katolske Sigismund, såg det
ett ögonblick ut som om det svenska väldet skulle rämna i tvenne delar,
varvid Finland och de östbaltiska områdena hotade att tillfalla Polen. Det
var Karl IX, som åter sammanfogade riket och inledde den kamp med
Polen om Livland, som först freden i Oliva (1660) bringade till avslutning,
men som reellt avgjordes redan genom stilleståndet i Altmark 1629, då
Livland tills vidare avträddes till Sverige.
Livland blev för Sverige en av de viktigaste byggnadsstenarna vid
uppförandet av den position, från vilken Gustav II Adolf i tidens fullbordan
fällde det världshistoriska avgörandet i kampen mellan protestantism och
katolicism. Från Livland ledde vägen med logisk konsekvens till Preussen
och därifrån till ingripandet i trettioåriga kriget. Nya områden vid
Östersjön förvärvades. Vorpommern och Wismar ingingo i det svenska
Östersjövälde, som steg för steg kommit till under trycket av en utveckling, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
