Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KYRKLIGA FÖRSVENSKNINGEN AV DE ERÖVRADE
PROVINSERNA.
Genom frederna vid 1600-talets mitt — Brömsebrofreden 1645 och
Roskildefreden 1658 — hade stora och rika provinser kommit under svensk
spira. Dessa hade förut lytt under dansk lag och följt dansk kyrkosed.
Nu måste de naturligtvis överföras till svensk ordning och svenskt
kyrkoskick.
Det dröjde emellertid många årtionden innan de svenska statsmännen
fingo ögonen upp för att en verklig försvenskning av de erövrade
provinserna var ett livsvillkor för att dessa skulle förbliva i Sveriges varaktiga
och trygga besittning. I början syftade därför den svenska regeringen mera
till försoning och utjämning mellan danska och svenska intressen än till
en målmedveten försvenskningspolitik. I Malmö recess år 1662 — den
viktiga urkund, som beseglade hela fredsverket — bestämdes också
uttryckligen, att prästerskapet skulle få förbliva vid sina gamla rättigheter och
kyrkoväsendet fortfara såsom dittills brukligt varit. Följden var att danskt
språk alltjämt talades både i hemmen och från predikstolarna och att
kyrkolivet alltjämt fortgick i de gamla fårorna.
Under kriget med Danmark på 1670-talet medförde sist antydda
förhållanden en verklig oreda på det kyrkliga området. Prästerna, som hade
att både i andliga och världsliga ting framträda som befolkningens ledare
och föregångsmän, sökte visserligen att intaga en neutral hållning. Men
många av dem höllo med danskarna, andra åter voro trofasta mot sina
svenska herrar. De forna danska provinserna voro icke blott nedtryckta
genom krigets härjningar utan även i fråga om rätt och andligt liv helt
förvildade.
Efter krigets slut var det för den svenska statsmakten helt enkelt en
tvingande nödvändighet att åter införa tukt och ordning och med fast
hand fostra ett släkte, som förstod att underordna den egna viljan under
rikets lag. Det viktigaste medlet härvid blev genomförande av vad man
kallade kyrklig uniformitet, det vill säga likhet med det övriga Sverige i
kyrkospråk, liturgi och kyrkoskick. Den energiskt bedrivna »likriktningen»
inom det svenska kyrkolivet, som ovan skildrats, framstår härmed i ett
klarare ljus och i ett större kyrkopolitiskt sammanhang.
Till sin närmaste man i detta kyrkliga försvenskningsarbete utsåg
Karl XI den viljekraftige smålänningen Canutus Hahn, vilken år 1680 ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
