Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dylik förseelse. Hjälpte icke detta, skulle kyrkoherden förnya varningen i
närvaro av församlingens äldste och sexmän. Hade icke heller denna
åtgärd åsyftad verkan, skulle varningen upprepas för tredje gången och
den skyldige ådömas böter eller om söndagen sättas i stocken »sig till
blygd för hela församlingen». Den som trots allt detta ändock icke bättrade
sig, skulle angivas för världslig rätt och erhålla ökat kyrkligt straff.
Vid denna tid infördes även stockstraffet. Vid varje kyrka skulle
uppställas en straffstock, »slika ogudaktiga till skräck och straff». Vilka mål
det här rörde sig om framgår av en skrivelse från prästerskapet i Västerås
stift. Som exempel på sådana olater, som borde dömas till stockstraff
anföras där: framhärdande i fylleri och dryckenskap, överflödigt
tobaksrökande vid kyrkorna in på sammanringningen, skvaller och stim under
gudstjänsten av självsvåldiga gossar och drängar, begivenhet på svordom
och annan otidighet, som förövas till Guds förtörnelse, predikoämbetets
förakt och församlingens förargelse. Man får av denna uppräkning en
ganska klar föreställning av huru det kunde gå till vid gudstjänsterna, när
de oroliga elementen i församlingen släpptes lösa.
Vid sidan av de nu nämnda straffbestämmelserna fanns en mera religiöst
inriktad kyrkodisciplin, som dock var lika effektiv och träffade lika hårt.
Det var kyrkans bann. Redan kyrkans mindre bann, som medförde
avstängning från nattvarden och uteslöt en hederlig begravning, var vanligen
tillräcklig för att böja den mest motspänstige. Sällan behövde man därför
tillgripa det s. k. större bannet. Den, som träffades av detta, uteslöts från
»den helga kristliga kyrkans delaktighet», vilket vid denna tid gjorde honom
så gott som fredlös. Han avstängdes från »alla samkväm och umgänge med
annat folk» utom hemmet. Var och en, som härbärgerade en bannlyst eller
åt och drack med denne, var skyldig att stå kyrkoplikt. Dog en bannlyst
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Storhetstidens mest omfattande nykterhetsskrift, av
vilken titelbladet här avbildas i facsimil, är skriven av en eljest obekant författare O. L.
Fernander. Den är närmast att betrakta som »en religiöst moralisk väckelseskrift med
talrika citat ur bibeln», men är långt ifrän tråkig. I drastiska vändningar skildras
drinkarnas framfart och beteende: *Der til med sittja somblige och hicka och nicka, hosta
och nysa, gapa och giespa, wråla och skråla, rosla och rackla, gnäggja och grymta, morra
och mumbla, sorla och slapra, swärma och bala, ryta och yla, knärka och skära tändren
etc. Och på det de des bättre må wäl kunna afmäla sjielfwa helfwitit, kasta de brinnande
liusbrander i halsen, ja, stundom ett fingerslångt lius med eld uti, slucker och nehr,
kommandes intet ihog den rijke fråssarens ynkelige tilstand i helfwetit» ■— författaren var
tydligen icke heller någon vän av tobaksrökning. ■— Titelbladet är av en vid denna tid inte
ovanlig typ i dubbelvikt format. Lunds universitetsbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
