Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyvärr blevo Olof Rudbecks första stora medicinska upptäckter också
hans sista. Andra forskningsgrenar togo honom fången, och med tiden kom
han t. o. m. att försumma sitt lärarkall i vad det avsåg läkarutbildningen.
För denna fick därför, trots allt, hans kollega Petrus Hoffvenius den större
betydelsen. Själv var denne en framstående utövare av yrket och förstod
också att kring sig samla dugande lärjungar. Undervisningen stod dock
ännu kvar på katederföreläsningarnas ståndpunkt, även om män som
Rud-beck och Hoffvenius på konstskickligt förfärdigade »sceleton» (något slags
skelett) kunde demonstrera de kirurgiska instrumentens användning. Några
kliniker existerade inte vid universiteten förrän ett stycke in på 1700-talet.
Utan framgång arbetade sålunda Rudbeck på att åstadkomma ett sjukhus,
där medicine studerande kunde få övning. Bättre lyckades han i sin
omtanke om en lokal för anatomiska dissektioner. Den ståtliga s. k.
Anatomiska teatern i det av honom ombyggda Gustavianum kom dock blott några
få gånger till användning och betydde ej så mycket för undervisningen,,
eftersom liköppningar främst betraktades som skådespel för allmänheten.
Egendomligt för tiden är också, att kirurgien ännu inte fått plats vid
universiteten eller handhades av de egentliga läkarna utan av fältskärer, som
hade en särskild utbildningsanstalt i Stockholm. Även de praktiserande
läkarna examinerades i huvudstaden inför det s. k. Collegium medicum.
En av presidenterna i detta sällskap var Urban Hiärne, tidens mest kände
läkare och särskilt berömd för sin kamp mot häxvidskepelsen. Under sina
utlandsresor hade Hiärne i synnerhet intresserat sig för surbrunnar, och vid
sitt sökande efter mineralkällor i Sverige upptäckte han i Medevi vår första
hälsobrunn.
Till medicinen räknades under 1600-talet även botaniken, närmast för
medicinalväxternas skull. Rudbeck befann sig sålunda inom sin
professurs ämnesområde, då han efter hand alltmer övergick till dess studium
och blev vår förste betydande botanist. Som sin käraste skapelse,
åtminstone före Atlanlican, räknade han den botaniska trädgården i Svartbäcken
i Uppsala, en anläggning som sedermera kommit att få namn efter Linné.
Med mycket små ekonomiska anslag lyckades han här få samlade ett stort
antal växter, svenska såväl som utländska — bland de senare »peruviansk
nattskatta», d. v. s. potatis. Icke utan berättigad självkänsla kunde han
om sin trädgård skriva, att den »skall näst den Parisiensiska vara den
största af alla Trägårdar i Europa till sitt taal af örter och trä». Stort
anlagt var också Rudbecks »Campus Elysius», ett botaniskt planschverk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
