Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta framträder mycket starkt redan vid det första försöket omkring
1630 att organisera fornforskningen. Själen i dessa tidiga strävanden var
Johannes Bureus. Med särskild förkärlek studerade han våra runinskrifter
och hade därtill så mycket större anledning, som en dansk lärd under dessa
år gjort gällande, att runorna först utbildats i Danmark. För Bureus och
svenskarna var det självklart, att de åldriga skrifttecknen voro inhemska
i vårt land, och det gällde då för dem att leda detta i bevis. Stort intresse
ägnade Bureus därjämte åt det svenska språket, både fornspråket och det
levande; i själva verket är han den förste, som mera systematiskt gjort
observationer på svenskt språkmaterial.
För Bureus hade svenskan varit det äldsta bland de germanska språken,
ett moderspråk för tyskan och danskan. Gentemot en nederländare, som
velat göra flamländskan till världens äldsta språk, invände han, att svenskan
borde ha större rätt att därvid komma i fråga. Själv ville han dock inte
bestrida den vedertagna åsikten om hebreiskan som Adams och paradisets
tungomål. Dristigheten att göra detta hade däremot Georg Stiernhielm, hans
yngre vän och på många punkter hans lärjunge. Enligt dennes mening var
skytiskan, och därmed svenskan, själva urspråket och hade förblivit
oberoende av den babyloniska forbistringen — såsom Jafets ättlingar hade
svenskarna inte deltagit i det stora tornbygget. Stöd för sina påståenden
hämtade Stiernhielm från många håll, från vittsvävande jämförelser de olika
språken emellan och från historiska sammanställningar men också från
filosofiska spekulationer över sambandet mellan begrepp och ord.
Sina fornstudier begränsade Stiernhielm heller inte till språket, utan han
strävade också att lägga nya drag till de gamle göters historia. Att
Skandinavien var urhemmet för en mångfald berömda krigarfolk var sedan sekler
tillbaka en bland svenskar nästan oomtvistad sanning. Stiernhielm gick ett
steg längre och ville visa, att därifrån också en rik andlig odling gått ut
över världen. Under impulser från Bureus tog han fasta på den antika
berättelsen om hyperboreerna och avslöjade deras land som Skandinavien.
Detta gav honom möjlighet att hävda, att den grekiska skriften, poesien
och vetenskapen, ja religionen hade skytiskt, d. v. s. svenskt, ursprung.
Själve Apollon hade enligt en uppgift sitt hemland hos hyperboréerna; hans
härliga tempel kunde därför ingenting annat vara än det gamla
Uppsala-templet. — Man undrar icke över att Stiernhielm, när dessa syner öppnade
sig för honom under läsningen av en grekisk författare, måste utbrista: »Jag
häpnar, då jag läser detta! Är detta fabler? Ingenting mindre. Vi ha här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
