Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och kan man sannerligen tryggt säga: Om Homerus, Plato och Plutarchus
hafva intet råkadt sanningen om vårt Atland och Sverige, sannerligen så
lärer ingen lärd man ifrån verldennes begynnelse, ey heller här efter in
til ändan, råka sanningen i någon orts beskrifning, som på jorden nu är
eller varit hafver».
Sådana resultat vann Rudbeck emellertid inte enbart genom litterära
paralleller. Såsom 1600-talslärd hade han fallenhet för att utlägga
skrifterna, men dessutom var han naturforskare med iakttagarens tränade blick
och vanan att taga experimentet i sin tjänst — häri visade han sitt viktigaste
företräde framför de tidigare historieskrivarna, som voro ensidigt
humanistiskt inriktade. Astronomien, geografien, naturförhållandena,
bebyggelsen, den materiella kulturen, ja själva jorden avkrävde han deras
vittnesmål i saken, ej blott med en förbluffande uppslagsrikedom utan ofta också
med en frågeställning, som hör senare tider till. Vid Ultuna och kring Gamla
Uppsala kyrka företog han t. ex. regelrätta arkeologiska utgrävningar, och
för att bestämma fornlämningars ålder kom han på idén att göra mätningar
av svartmyllan. Atlanticans genialitet ligger därför inte endast i den
måttlösa kombinationsförmågan utan minst lika mycket i de skarpsinniga
observationerna och i de ej sällan sunt vetenskapliga metoder, som Rudbeck
med snillets framsynthet uppställer.
Och ändock, trots geni och energi i förening, är Atlantican ett verk,
varav föga återstår. Redan i samtidens översvallande uppskattning
blandade sig kritiska röster. Oavsett sin metod i stort hade Rudbeck också givit
sina motståndare många blottor. Vad som ej passade in i hans system,
bortförklarade han alltför lättvindigt. I grunden var han heller inte språkman
utan hyste tvärtom naturforskarens vanliga förakt för »grammatiske
curi-ositeter». De åberopade texterna hade han därför behandlat mycket
godtyckligt. Men drömmen om Sverige som stamorten för Jafets ättlingar,
»hvars lummuga och stora träd hafver skakadt sina äpplen kring hela
verl-den», var för Rudbeck en uppenbar sanning, som till varje pris måste
hävdas. Att han icke var utan fel, var han också själv den förste att erkänna
— det gjorde han på sitt personliga sätt i första bandets avslutningsord.
Där berättar han också om en olärd trädgårdsmästare, som skildrat Indiens
underbara värld:
»De som där ifrån kommo berättade, som gemenligen skier, om flera
och underligare ting än som där funnos. Många lärda, hvilckom detta
berättades, smyckade det härligen ut med sin vältalande tunga. En enfaldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
