- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 5. Den karolinska tiden /
157

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bilder och kan rymma ett skälmskt
behag, som erinrar om Dalins
säll-skapsdikter en generation senare.
BröIIopsskrifterna äro väl, som
tidens poesi i allmänhet, ytterst
ojämna men ha en avväpnande
godmodighet i tonen, även när
infallen för länge sedan förlorat sin
kvickhet. T. o. m. vid
begravningarna släpper Rnnius löst sitt vitsiga
skämtlynne, och märkligt nog ha
de bästa dikterna i denna genre sitt
största värde genom humoristisk
personkarakteristik och realistisk
miljöskildring — man kan här
finna både Bellman och fru Lenngren
förebådade. Det skakande allvar,
som i Lucidors fantasisyner omger
dödens gestalt, är alldeles
främmande för Runius. »Så länge Gud
är Gud, är han en nådig fader; / så
läng’ han nådig är, kan man ock
vara glader», var hans
trosbekännelse, och i denna religion mötte
han själv döden på sin
trettiofjärde födelsedag (den 1 juni 1713).
Två dagar förut hade den lung-

Redan som skolpojke i Skara var Johan
Runius, prästson från Larv, ryktbar som
rim-smidare, och han skakade hela sitt liv vers
ur ärmen — idel tillfällighetspoesier och
improvisationer, som samtiden värderade
högre än eftervärlden, kanske därför, att den så
väl behövde sorglösa sångare med små, glada
bagateller under dr av ofred, bister väntan
och växande olycka. — Kopparstick av E.
Geringius 1711 efter E. Brenner. Kungliga
biblioteket.

sjuke skalden skrivit sina sista rimslut, de båda lakoniska raderna: »Har
Majus varit svår och bitter tid för Runius, / så ger väl honom Gud en liuf

och rolig Junius.»

Trots sin sprudlande levnadslust hade Runius gjort upp räkningen med
livet. Med tacksamt hjärta tog han mot vad som gavs och lät rimmen i
yra spela däröver, men han hade också känt förgängligheten i allting. När
den stämningen någon gång söker utlopp i dikt, når hans poesi dess högsta
rymder. I dikten »Öfver verldenes fåfängligheter» (skriven till en fransk
menuettmelodi) bekänner sig skalden till sist som världens narr, men han
har också sett för mycket av världen, för att inte denna själv skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:03:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/5/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free