Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grupperna och på grannarnas sladdermöten med sina fantastiska berättelser
om trolldom, blåkullafärder och barnaförande. I Stockholm anordnades
liksom tidigare i Dalarna vakstugor för att skydda barnen för häxorna, ty
ingen bland de vuxna i de anfäktade kretsarna betvivlade barnaförandet.
Dessa vakstugor blevo de bästa miljöer för fortsatta skräckskildringar, och
så uppjagades här ytterligare människornas fantasi och givetvis i första
hand barnens. Hela kvarter levde i ett tillstånd av skräckdrömmar och
hallucinationer. Föräldrarna klagade här som annars över hur häxorna
våldförde sig på barnen. Det ledde till att några kvinnor bland de mest
utpekade dömdes till döden av Svea hovrätt och avrättades trots sitt nekande,
men farsoten endast tilltog i våldsamhet. Regeringen tillsatte då en särskild
iannsakningskommission med både jurister, präster och läkare, bland dem
komministern i Storkyrkan Erik Noræus och läkaren Urban Hiärne. Men
inte heller denna kommission drog till en början häxväsendets verklighet i
tvivelsmål och avgav vid ett tillfälle bland annat det utlåtandet, att »det
intet syntes mera rum vara till att tvivla om Satans raseri, som emot barnen
förövades». Avrättningarna fortsatte, och allt flera anklagades för trolldom.
Anklagelserna började nu även rikta sig mot de högre uppsatta i samhället.
Sålunda beskylldes hustrun till kaptenen vid stadsvakten, Jakob Remmer,
för att hava fört barn till Elåkulla. Man började nu bli mera skeptisk mot
det allt mer utbredda förtalet. Vid ett klokare lagt förhör med Gävlepojken
visade det sig också, att han ljugit och att han i grund och botten ingenting
visste om häxorna. Han hade hört sådant i Gävle under den där härskande
psykosen och trott, vad andra berättat. I Stockholm hade det gällt för den
stackars pojken att hävda sig trots sitt dåliga rykte, och så låg det blott
alltför nära till hands för honom att börja fabulera. Han hade sedan dels
lockats, dels av de yttre omständigheterna tvingats att berätta alltmer
sensationella historier. Pastor Noræus, vars inställning tydligen tagit intryck
av Uppsalaprofessorn Martin Rrunnerus’ tidigare framförda kritik,
förklarade också efter detta, att han inte med lugnt samvete kunde döma någon
människa för trolldom. Urban Hiärne tog upp undersökningen av hur
farsoten spritt sig och framlade resultaten härav i ett ypperligt och för sin tid
märkligt betänkande. Det visade sig sedan så småningom för alla, att hela
denna andliga farsot till största delen bottnade i gammal vidskepelse samt i
förtal, sladder och avundsjuka mellan grannar, varvid ofta utpräglat
hysteriska personer och barn varit främjare av föreställningarna och även försett
dem med mycket nytt material. I stället för de förmenta häxorna, varav dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
