Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergmästaren Hans Ranie vid Sala silvergruva har prytt ett blad i en av honom förd
gruvbok från 1709 med denna akvarell, visande uppfordringsbyggnaderna (spel,
håstvin-dar etc.) vid Drottningschaktet. — Universitetsbiblioteket, Uppsala.
ligt intresse just för dem. Från dem har man också de flesta bilderna av
hur en gruva på 1600-talet såg ut. Gruvbrytning i dess äldsta form skedde
naturligtvis där malmen gick i dagen, men redan under tidig medeltid
bedrev man verklig djupbrytning. Ju längre denna sträckte sig, ju större
måste den tekniska skickligheten ha utvecklat sig, och ju fastare måste
organisationen av driften vara. Från Norberg berättas 1624, att där »äro så
många järngruvor, att ingen kan dem rätt uträkna, ty där är allan marken
full, och ingendera är djupare än 4 famnar, och hava de inga synnerliga
[särskilda] namn på dem utan kalla de dem rymningar». Helt annorlunda
ter sig t. ex. Sala gruva vid samma tid. Dess största djup var då 120
famnar (omkring 210 m.), åtskilliga schakt voro nedförda, och den var
genomkorsad av olika orter. Den värdefulla malmens sporadiska fördelning inom
området medförde i ett fall som detta, att en verkligt genomförd ordning i
brytningen måste tillämpas för att förebygga den ständiga faran, rasen. Mot
periodens slut, 1697, får också Sala ett högt betyg. Dess »fördelaktiga,
försiktiga och väl anställda brytning med behöriga band, pelare och
bergfästen» gjorde, att den »vitt övergår alla in- som utrikes gruvor».
Ett annat exempel på den organisation, som tidens brytningsmetoder
krävde, kan lämnas från samma gruva. Det är i en berättelse om Drottning
Kristinas schakt, som efter 10 års arbete år 1660 förts ned till ett djup av
105 famnar (omkring 185 m.), och om den nytta det »medbragte, ity genom
detta schaktet den övermåttan stora hettan och röken, som tillförne under
jorden för rummens djuphets skull länge beståendes blev till arbetarnas
största skada och plåga, kom icke allenast att fördrivas, så att man erhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
