Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På en karta över Sala silvergruva från 1600-talets slut (nu i kopia omkring 1800) finns
denna i tuschlavyr utförda utsikt över och profil genom ett parti av gruvfältet. Det djupa
schaktet till vänster är »Maklös»; det till höger är Drottningschaktet med sitt
uppfordrings-verk (i bildens mitt; jfr bilden å föregående sida). — Kommerskollegiums gruvkartekontor.
en fri väderväxling i gruvan, utan ock vart uppfordringen av malm och
gråberg . . . märkeligen faciliterad [underlättad]».
Den brytningsteknik, som åstadkom hetta och rök, vilken givetvis var
svår nog att fördriva från sådana djup, var »tillmakningen». Metoden att
tända eldar och att sedan med hackor bryta loss det genom hettan och en
följande vattenbegjutning vittrade berget (se band 2, sid. 347 och följande)
var fortfarande det enda kända sättet att tillgodogöra sig malmen. Den
fordrade vissa fasta ordningar, särskilt i stora gruvor, och medförde ändå
alltid betydande svårigheter. Påstickningen av eld på olika håll i gruvan
måste ske samtidigt, annars kunde »gruvostånd» uppkomma, varvid den
som förfarit orätt fick »böta så mycket som det gruvoskiftet kostade, som
för rök och hetta ej blev påstucket». Varsamhet med eld var också
nödvändig. I Kopparberg utbröt en gång (1702) vådeid i ett nyss påbörjat och
förtimrat schakt, beroende på att arbetarna släckt en eld men lämnat platsen,
innan de blivit avlösta: de dömdes till 6 gatlopp. Man klagade ständigt över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
