Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I detta sakernas tillstånd grep kulturen småningom in, och där blev
ett organiskt sammanhang mellan krig och kultur. Detta sammanhang
framträdde på två sätt: dels sökte kulturen genom folkrätten mildra och
begränsa kriget, inskränka dess medel, dess områden och dess giltighet;
dels organiserade sig kulturfolken för kriget så, att folkens massa och de
fredliga näringarna i största möjliga utsträckning skulle vara orubbade:
man anställde och utbildade militär — yrkes- eller värnpliktsrekryterad
— för att bonden ej skulle behöva lämna sin plog och hela näringslivet
råka i lägervall, då ofred inträdde. Ur en hyllningsdikt till Karl XI :s minne
må här citeras (efter G. Lindeberg) dessa betecknande rader:
»Men nu har kungen gjort, därmed var man är nöjder,
att bonden på sin loge och hustrun vid sin sikt,
helt trygge stå, och jag mitt fä i dalen driver,
och är ej rädd, att man till knekt mig skriver.»
Så uppväxte i varje lagbundet rike en krigsorganisation, som antog och
anpassades efter samhällets former och sålunda växte in i dess kulturliv.
Ändamålet med krigsorganisationen behövde icke vara i egentlig mening
krigiskt. Det är kulturmänniskans öde, att inga andra medel än krigets
finnas för att stå kriget emot. Så har det varit sedan urminnes tid, och så
är det i dag, ja, för oöverskådlig tid framåt. Krigets ansikte kallgrinar emot
människan, evad hon är krigsdyrkare eller pacifist. Så blev för den fredliga
människan, för den fredliga nationen, för kulturfolket i egentlig mening
organisationen för kriget liktydig med organisation för försvar — och
därmed äro vi helt och fullt inne på kulturens marker. Försvaret hörer
kulturen till, utan försvar hade väl ingen kultur funnits till. Ej minst det
moderna krigets tendenser synas giva en påträngande aktualitet åt denna
erfarenhet. Kulturen är i fara ej mindre där försvarsviljan saknas än där,
varest våldsutövningen upphöjes till högsta princip, såsom i den nyaste
»heroiska» ideologien.
Under den epok, som i Sveriges historia bär namnet stormaktstiden,
utvecklades den internationella rätten, väsentligen på grundvalen av
holländaren Hugo Grotius’ epokgörande arbeten. I sitt verk »De jure belli
et pacis» skilde han mellan »oberättigade» och »berättigade» krig, i det
han karakteriserade det rena anfallskriget såsom oberättigat men försvaret
såsom berättigat. Denna värdesättning blev för århundraden framåt den
erkända normen för staternas inbördes umgänge, visserligen icke i
praktiken — varom ju historien bär oavlåtliga vittnesbörd — men i teorien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
