Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska krigföringen hade sedan dess ett arv att förvalta, som, även
om undantag ifrån regeln förekommo, dock synes ha verkat förpliktande.
Karolinerna få i allmänhet goda eftermälen, där de uppträda i fiendeland.
Då Karl XII:s här efter Altranstädt låg i Sachsen för att suga ut dess
tillgångar, var framfarten icke värre, än att dess invånare »med tårar»
skildes från svenskarna vid deras avtåg — för att citera de pfalziska
konungarnas historieskrivare, vilken ju eljest icke kan beskyllas för någon
överdriven apoteosering av Karl XII och hans verk. De svenska soldaternas
goda disciplin, deras händighet och tjänstvillighet och deras ordnade
lägerliv, där bland annat morgon- och aftonkorum aldrig försummades — allt
detta synes hava fördelaktigt skilt svenskt krigsfolk från andra trupper.
Söker man ett genomgående drag i Sveriges krigshistoria, torde man,
utan att göra sig skyldig till någon idealisering, kunna säga, att detta
drag bär, icke anfallets, utan försvarets prägel. Detta motsäges endast
skenbart av det förhållandet, att våra flesta krig hava förts utanför det
egentliga Sveriges gränser. Ty byggandet och försvarandet av utanverk,
den svenska statskonstens metod under 1600- och 1700-talen, var
sannolikt den enda effektiva formen för försvar gent emot dåtidens barbariska
grannfolk i öster och gent emot hegemonisträvanden, sådana som det
katolska blockets under dess glanstid. I varje fall var den svenska
uppfattningen sådan, och därmed är egentligen nog sagt. Denna uppfattning
får ett vältaligt uttryck i Gustav II Adolfs tal till ständerna inför det tyska
kriget och icke mindre i de ord, varmed Axel Oxenstierna beskriver sitt
eget själstillstånd inför samma nödvändiga onda: håren reste sig på hans
huvud, då han betraktade »tyngden, bördan, vedervärdigheten,
modlösheten, medlen, officerarna, folket, fienden, vännerna, begynnelsen,
framgången, händelserna, utgången». Denna uppfattning har ock Karl XII
uttryckt inför det som han fann vara en hård nödvändighet: att efter segrarna
vid Narva och Diina fortsätta kriget trots fredsanbud, dem han icke
kunde lita på. —- Det svenska stormaktsväldet var icke anlagt på
undertryckande utan snarare på bevarande av folkens egenart. Det må i detta
sammanhang erinras om den kulturbevarande inflytelse det svenska väldet
haft i Östersjöprovinserna gent emot den hotande assimileringen med det
ryska folkhavet.
Under det sistförflutna århundradet har Sverige alltmer deciderat
intagit sin position mot kriget. »Militien» har blivit »försvaret», och dess
defensiva ändamål framgår med all önskvärd klarhet i mångfalden av för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
