Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur karolinska fateburar. Till vänster: dryckesbägare av delvis förgyllt silver. Pjäsens
såväl övre som nedre del kunna nyttjas som skål. Enligt traditionen har den begagnats
vid bröllop, varvid brudgummen drack ur den större (å bilden upp- och nedvända),
bruden ur den mindre (av kvinnofiguren burna) bägaren. 1700-talets förra del. — I mitten:
ett ätbestick av förgyllt silver, med skaften prydda av filigransarbete. Omkring 1700. —
Till höger: en svarvad, rödmålad träpokal. Den är försedd med devisen: »När Tönnan Ran,
kände mig qwinna och man / när Hon inte will rinna / Kiänner mijg hwarken man eller
qwinna». Pokalen är daterad 1689. — Samtliga å Örebro läns museum.
kerhet, ibland som tilltugg till brännvin. I Sydsverige utgjorde gröt och
mjölk en stående rätt, i Nordsverige spelade tjockmjölk, jäsmjölk,
»sur-komese» (surt messmör) o. dyl. en motsvarande roll. Välling på mjölk,
mjöl eller gryn hörde till vardagskosten landet över. Det ettersalta, ofta
till kulören gröna smöret kunde stundom nå den aktningsvärda åldern av
ett par tre år. Den svenska ostberedningen prisades redan av Olaus Magnus,
som höll före, att i denna konst »intet folk kan förliknas» vid västgötarna,
som lyckats överträffa vad »Parma och Piacenza och andra longobardernas
städer» förmått prestera i den vägen. En mångfald ostsorter — även efter
utländska mönster, bl. a. just den ovan åsyftade parmesanosten — liksom
också osträtter omtalas under 1600-talet.
»Saltgrönkött» är det betecknande namnet på den vanligaste animala
huvudrätten. Färskt kött var utpräglad herrskapsmat, och även den
saltade, torkade eller rökta köttdieten torde ha ansetts som finmat bland
enkelt folk. Den välförsedda visthusboden rymde proviant för åratal framåt
av fårkroppar och fläsksidor; måhända finnas också i vårt land alltjämt
bevarade motsvarigheter till de sekelgamla björnskinkor, som kunna
beskådas i De Sandvigske samlinger i Lillehammer. Korv och sylta hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
