Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
robust än elegant. Främst i kretsen må nämnas hans båda söner Petter
och den konstnärligt mycket framstående Kristian Henning, vilka under
1600-talets sista årtionde och halvlannat decennium in på 1700-talet
verkade i Stockholm. Betydelsefullast av övriga voro framför allt den från
Nurnberg inflyttade Johan Niitzel (Nijssel), som blev mästare i
Stockholm 1676 och var verksam där till omkring 1715, samt
Norrköpingsmäs-taren Wolter Siewers (mästare 1697, död 1722). Bland den sistnämndes
många arbeten må främst nämnas ett synnerligen väl komponerat
praktfat i Skoklostersamlingarna.
En för tiden typisk orneringsteknik, som, även den härstammade från
Tyskland, var vidare filigranstekniken. Man omgav föremålet med ett på
olika sätt mönstrat nät av pålödda silvertrådar och små silverkulor och
uppnådde på så sätt en effekt, som kanske var mera egendomlig än vacker.
Med undantag för vissa allmogesmycken synes denna art av sirning (jfr
bilden av besticket ovan å sid. 284) ha kommit och gått med barocken.
Dess skickligaste företrädare hos oss anses den tyskfödde
Stockholmsmäs-taren Rudolf Wittkopf (död 1722) ha varit.
Det karolinska silvrets stilhistoria är emellertid ingalunda klarlagd i
och med framhållandet av den yppiga sydtyska barockens inflytande.
Hela tiden levde jämsides med denna den äldre inhemska traditionen,
karakteriserad av en viss stram formgivning och med gravyr (i stället
för drivning) såsom huvudsaklig ornering. Det är helst hos kåsorna,
bägarna och, naturligt nog, skedarna detta inhemska drag lever kvar. Och
vid sekelskiftet — förebådat redan av 1680-talets alltmera skärpta
reduktioner — sker så ett omslag i och med den stora ofredens början. Den
pompösa, tunga barocken, med sin flödande dekor, stämmer illa överens
med den stränga senkarolinska krigarmentaliteten; så vet man t. ex., att
Karl XII personligen ogärna såg ornament och sådant som »krusigt» var.
Formerna bli nu också knappare och kärvare, den festliga, drivna
orne-ringen med sin kraftiga reliefverkan får ge vika för den släta silverytan,
vars mjuka renhet, endast avbruten av en förgylld kant eller en graverad
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Mästaren till här avbildade för tiden och stilen typiska,
nära en halv meter långa, praktfulla silverfat — en av de dyrbaraste pjäserna i den
stora »Loheskatten» (se bd 6, sid. 298 och ovan sid. 285) är den kände Nyköpingsmästaren
Henning Petri. Dekoren utgöres av blommor, frukter, fåglar — mittbildens puttofigur med
sina såpbubblor och sin dödskalle symboliserar alltings förgänglighet. — Statens historiska
museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
