Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begynnande Frihetstidens eljest ganska småvuxna gestalter. Svedberg
upplevde halvtannat årtionde av den nya tiden — han dog först år 1735 —
men han kände sig icke hemma i den nya omgivningen. Med alla sina
reformvänliga böjelser hör Svedberg helt till de karolinska kraftkarlarnas
imponerande skara och måste betraktas mot bakgrunden av den karolinska
tidens ortodoxa kyrka.
En annan typ var då den kyrkomän, som vid Frihetstidens ingång stod
främst i rang men därför visst icke i inflytande, nämligen Svea rikes
ärkebiskop Matthias Steuchius. Denne, vilken i sin egenskap av prästeståndets
talman hade att underteckna de nya grundlagarna, var en gammal rojalist
och hade tjänat sina sporrar som biskop i Lunds stift och där slutfört det
före hans tid påbörjade försvenskningsarbetet. År 1714 hade han utsetts
till Haquin Spegels efterträdare på ärkebiskopsstolen.
Steuchius framträder både i åskådning och i handlingssätt som en svag
eftersägare till de stora 1600-talsbiskoparna, utan större kraft men »redlig
och välmenande», såsom omdömet lyder i en samtida uppteckning. Hans
ståndpunkt i de kyrkliga frågorna förestavades mera av en allmän strävan
att bevara den bestående ordningen än av någon genomtänkt kyrkopolitisk
åskådning. Ehuru han innehade ärkebiskopsstolen under hela 1720-talet,
spelade han ingen som helst roll under denna för kyrkan så betydelsefulla
brytningstid.
Ej heller Jöns Steuchius, vilken efterträdde sin fader såsom ärkebiskop
och beklädde denna post under det religiöst upprörda 1730-talet, gjorde
någon insats i tidens kyrkliga liv. Däremot blev han utsatt för de nya
religiösa riktningarnas klander och förakt, vilket kom till uttryck i
handskrivna, i det tysta spridda pamfletter och smädedikter.
När Steuchius år 1742 avled, fick han emellertid till efterträdare på
ärkebiskopsstolen en av frihetstidens mest betydande kyrkomän, Eric
Ben-zelius clen yngre. Han var son till den gamle ärkebiskopen med samma
namn och tillhörde sålunda den ätt, som i mer än ett sekel kom att utöva
ett vidsträckt inflytande på svenska kyrkans öden. Han beklädde
visserligen ärkebiskopsämbetet endast ett år och utövade aldrig dettas funktioner.
Men redan under de föregående årtiondena hade han intagit en så central
ställning inom svenskt kyrkoliv, alt han kan betraktas som kyrkans och
prästeståndets verklige ledare under Frihetstidens tidigare skede.
Redan tidigt väckte den unge ärkebiskopssonen uppmärksamhet genom
sin lysande begåvning och sin imponerande lärdom. Under en treårig ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
