Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
broders snillrikhet, hade under 1730-talet framträtt som en av ortodoxiens
talangfullaste försvarare mot de olika pietistiska riktningarna samt författat
ett par läroböcker i dogmatik, som användes vid rikets universitet och
skolor ända fram på 1820-talet. Gentemot herrnhutismen uppträdde däremot
Jacob Benzelius mera förstående. Han tilltalades av rörelsens kyrkliga
inställning och lutherska uppfattning av försoningsläran.
Den yngste av de tre bröder, som efter varandra intogo
ärkebiskopsstolen, Henric Benzelius, var en personlighet med fasta, om också något
sträva konturer. Gjörwell, som personligen kände honom, har tecknat hans
bild så målande, att man tycker sig se honom livslevande framför sig: »En
lång, mager och ej synnerlig behagelig man, fylld av teologisk grälsjuka,
fullkomlig ortodox, grundlärd i kyrkans historia och i österländska språken,
en hatare av wolffianska filosofien och vida namnkunnig». I detta omdöme
ha både samtiden och eftervärlden instämt.
Henric Benzelius var först biskop i Lund och inskred därunder med
myndig kraft mot de pietister, som där framträdde. Det var något av
fanatikerns hänsynslösa iver över Henric Benzelius’ framfärd gentemot alla
nyhetsmakare på det religiösa området. Han skydde inga medel, varken
spioner eller enskilda påtryckningar, när det gällde att bekämpa de nya
religiösa rörelserna. Under sin nioåriga ärkebiskopstid framträdde han som
herrnhutismens argaste vedersakare och visade sig äga icke så litet av de
stora karolinska biskoparnas handlingskraft och järnhårda viljestyrka, om
också icke deras begåvning.
Det har redan påpekats, att Frihetstidens kyrka saknade de
ledaregestalter av den kraftiga och viljestarka typ, som satt sin prägel på
stormaktstidens svenska Sion. Med få undantag representerade kyrkans ledande män
under denna tid en rättrogen ortodoxi, som nog ägde en viss
målmedvetenhet men däremot saknade den självständighet i omdömet och den vidsynta
blick, som utmärker alla verkliga ledaregestalter. Ute på biskopsstolarna i
landet sutto i allmänhet medelmåttor. Endast en och annan framträder med
sådan resning som under de stora biskoparnas tid på 1600-talet.
Eric Benzelius den yngre är redan nämnd. Hans like i lärdom, hans
överman i skarpsinne var Lundabiskopen Andreas Rydelius, vilken måste
anses såsom Sydsveriges främste kyrkomän mellan Canutus Hahn, som
genomdrev Skånelandens kyrkliga försvenskning, och Henric Scharlau, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
