Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
övertygelse. Jesper Svedberg präglade det mycket vältaliga ordet »stortro»
för hela denna kristendomstyp. Hans yttrande är så träffande, att det
förtjänar anföras:
»Jag suckade och suckar ännu och hjärteligen klagar, så ofta jag därpå
tänker, huru illa de flesta lutheraner förstå Lutheri läro, huru illa de förstå
vad tron är på Frälsaren Herren Jesus Kristus ... Gå de man i kyrkio och
på sina vissa tider om året till Herrens nattvard, och därjämte leva i
allehanda syndiga köttsens gärningar: ingen nöd, sola fides, stortron skall allt
görat. Ingen skall säga dem annat än de äro gode lutheraner och kristne
och bliva utan någon gensaga saliga.»
Det var denna »stortro» eller »hjärnetro», såsom väckelsepredikanten
Peter Murbeck kallade den, med ett ord denna mekaniserade lutherdom,
som pietismen ville övervinna.
Liksom i den tyska lutherdomen framträdde redan tidigt i Sverige
åtskilliga kyrkomän, som i reaktion mot ortodoxiens renlärighetsnit och
ofruktbara lagiskhet yrkade på en mera praktisk, levande kristendom. Där var
fältsuperintendenten Olof Ekman, som utgav en programskrift under den
originella titeln »Ett sjönödslöfte» (vid ett skeppsbrott hade han avgivit ett
löfte att uträtta något till »Guds ära, Guds församlings förbättring och
människornas salighet»). Där var den sjukligt nervöse och obalanserade Stock
-holmskomministern Daniel Anander, som yrkade på ett mera praktiskt
predikosätt, och den originelle Moraprosten Jacob Boéthius, vilken framträdde
som en folkfrihetens och kyrkosjälvständighetens talesman. Främsta
platsen intogs emellertid i denna reformivrande grupp av Skarabiskopen Jesper
Svedberg, hos vilken gammal kyrklig tradition och ohämmad folklig
övertro förenade sig med en framsynt blick på kyrkolivets reformering i
praktisk riktning.
Alla dessa kyrkomän förde en mera personlig fromhets talan i tydlig
insikt om att det krävdes något mera än ortodox renlärighet och yttre
kyrklig laglydnad. Visserligen stodo de alltjämt kvar på ortodoxiens grund,
vilket framför allt visade sig däri att de hävdade överhetens både rätt och
plikt att såsom Guds församlings skaffare befordra en sann kristendom.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Dopfat av silver, utfört ITT! av Gustaf Stafhell d. ä.
och skänkt till Riddarholmskyrkan av en hovfröken von Duben. I mittfältet en
framställning av Kristi dop, i drivet och ciselerat arbete. — Deponerad i Statens historiska
museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
