Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än voro både i de teologiska lärofrågorna och i sin uppfattning av kyrkans
och gudstjänstens religiösa betydelse, en helt ny religiös livsuppfattning.
Även om de framträdde under den karolinska tidens sista skede, tillhöra
de därför rent idéhistoriskt sett den kommande epoken. Det är mycket
betecknande, att när man inom litteraturhistorien sökt efter rötterna till
upplysningstidens romantik, har man måst gräva sig ner ända till den
pietistiska sektreligiositeten.
Pietismen ställde den enskilda människan med hennes religiösa behov
och religiösa erfarenheter i andelivets centrum. Den krävde en personlig
livsavgörelse, vilket i sin tur ökade personlighetsvärdet och gav åt den
enskilde individen en självständig plats i både kyrko- och kulturliv. Nu
kunde man ej gå i flock i religiösa ting utan måste intaga en personligt
avgjord ställning.
Men med kravet på personligt vunnen erfarenhet i det religiösa livet
följde gärna en viss avvisande hållning gentemot alla, som icke delade dessa
erfarenheter. En viss reaktion uppstod i de pietistiska kretsarna
gentemot kulturlivets olika yttringar, särskilt lyx och nöjesliv. Ja,
självförsakelse och världsfrånvändhet framställdes rent av som den kristnes sanna
plikt. Samtidigt förenade sig dessa pietister gärna till slutna brödrakretsar,
konventiklar, och där utvecklade de en ganska stark religiös
känslosamhet, som förstärktes av motsatsställningen gentemot »världens barn».
På detta sätt framkom en ny människotyp med en helt annan
mentalitet än den gamla ortodoxa enhetskyrkans. Under sådana förhållanden
är det lätt att förstå, att denna ortodoxa kyrkokristendom så starkt
reagerade mot den nya, subjektivt färgade religiositeten, som var dess egen så
främmande. »Stortrons» män kände instinktivt, att den nya fromheten
innebar en ödesdiger splittring inom den karolinska enhetskyrkan, att den
i sig bar fröet till en upplösning av förbindelsen mellan kyrka och folk
och att den därför måste giva dödsstöten åt stormaktstidens hela
kristendomssyn. Här ligger också den djupaste förklaringen till att den
ortodoxa kyrkoledningen både under det karolinska skedet och under
Frihetstiden bemötte dessa pietister med sådan misstro, och att den genom
tvångslagar och förbud sökte hejda rörelsens utbredning.
I denna pietismens nya livssyn låg också dess största kyrkohistoriska
betydelse. Det spelade egentligen mindre roll, hur många direkta
anhängare den kunde enrollera i sina led. Viktigare var, att de nya religiösa
rörelserna omedvetet och indirekt påverkade stora skaror både i person-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
