Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frihetstida samhällslivet, borde det följaktligen vara en angelägen uppgift
att först och främst söka utröna, under vilka betingelser denna
överväldigande del av befolkningen framlevt sina dagar. Därvid resa sig emellertid
betydande svårigheter, och bristen på förarbeten gör det nödvändigt att
huvudsakligen rikta blicken åt andra håll. Medan vi för närvarande veta
en hel del om allmogens liv på 1600-talet, äro vi ingalunda så gynnsamt
lottade för 1700-talets del, och följden blir, att en populär framställning får
så övervägande inrikta sig på att studera andra befolkningsgruppers
levnadsvillkor, att den nyssnämnda faran för missuppfattning av
proportionerna mellan de olika gruppernas storlek även här är aktuell.
ALLMÄNNA KONTURER.
Hur den stora massan av landsbygdens befolkning hade det, få vi således
i stort sett lämna därhän. Man har emellertid iakttagit, att giftermåls- och
födelsefrekvensen under hela epoken varit anmärkningsvärt hög; även
under denna tid ha givetvis krig och missväxter vållat avbrott i
folkökningen, men på det hela hade Frihetstiden det i delta avseende gynnsamt
ställt. Vilket givetvis icke utesluter, att det i enstaka landsorter var
kritiskt mången gång. Dalupproret 1743 kan härledas ur
»missnöjesanled-ningar, som lågo i böndernas ekonomiska svårigheter och skatteväsendet»,
framhåller den historiker, som mest ingående studerat dessa företeelser.
Det var således efter kriget mot Ryssland en mängd dåligt beväpnade
dalamän, som i förtvivlan och missnöje ville verka för ett bättre sakernas
tillstånd; av de härskandes språkrör — troligen Dalin —- ha de väl skällts
som »De svartaste änglar och djävlar i rött, som vapen ur helvetet svängde»,
men icke desto mindre var det bara hederligt dalfolk, som tyvärr ansåg
sig kunna lita endast till våld för att få rättelse.
Oförberedd kom aktionen ingalunda. Under 1731 års riksdag klagade
bönderna över sin nöd, som de ansågo snarare värre än under själva kriget.
Vunnes icke rättelse, erinrade bondeståndets fullmäktige, vågade de icke
resa hem igen utan ville »nu hellre dö här än att de uti sina egna fattiga
kojor skola alldeles livlösa vara för den fattiga, enfaldiga hopen, som
intet har att vedervåga». Man vågade till och med förtäckt hota med revolt:
»den utblottade meniga hopen, som nu i yttersta förtvivlan stadder är . . .
lärer . . . ock av misströstan sinsemellan uppväckas till varjehanda eländige
extremiteter och farlige försök». Detta kan ju synas som enbart retorik;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
