Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lördan hon dansar, om söndan hon tigger,
måndan hon virvlar sin spinnrock så lätt.
Tisdan står hon för kämnersrätt,
så snörd och så nätt.»
Särskilt året 1752 tyckes en epidemisk dagdrivarlust ha bemäktigat
sig Stockholms spinnerskor; »de usligaste och minst förtjänande bland
människor», som de kallats, ådrogo sig smittosamma sjukdomar, och man
fruktade en gång, att både verkstäder och spinnhus skulle bli fördärvade.
»Vin och flickor och Fredmans stråka natten ljuvlig gör», heter det hos
Bellman. Det var många, som levde efter det receptet. Fredmans epistel
n:r 4 handlar »enkannerligen om Anna Stina»:
»Stugan är vacker med hundra tapeter,
köket i kammarn, hur sa?
Flickan i sängen, i särken så feter,
hej, Anna Stina, va ba?
Blås, era lymlar, till dygdens ruin,
låt oss tillbedja båd’ Bacchus och Frö ja,
vår lust vi röja,
vår strupe förnöja.
Vi dö utav kärlek och leva av vin.»
Men det kunde sluta illa. Charlottes och Gretchens öden äro bekanta.
Cajsa Utter, som var »ovettig» mot husbonden, fick plikta dyrt, och
paltarna rände iväg med Lotta i Kolmätargränd och efter ett eller annat
misslyckat försök omsider med själva Ulla Winblad — olyckssystrarna torde
icke varit så få. Visserligen stred »Platskan», Lovisa von Plat, heroiskt
att skydda sig och sina »jungfrur» mot näsvisa myndigheter, men det ville
icke alltid lyckas, och åtminstone snickardottern Helena Bohman, som för
någon tid råkat i hennes klor, slapp därifrån. Det var nu gott om
jungfruhus vid denna tid, det levdes friskt undan, och det fanns många sådana
l‘LANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Detta kostliga blad ur Nationalmusei Elias
Martin-samling har en — åtminstone till tolkningen — något svårtydd text. »Tunnbindarn och
dess söta vän» kallar konstnären den uttrycksfulla bilden av den gamle hantverkaren och
hans unga, vackra hustru (?), som kommer hemdragande med en manhaftig, skönt
uniformerad och fånigt leende knekt och presenterar honom med orden: »Si här, min gubbe,
är herr liutenanten, som vill komma i kost hos oss. Du får intet refusera». Den stackars
tunnbindaren tar sig dt huvudet, men låter sig inte imponera: »Jag tackar för den äran,
men är icke liutenanten trumslagare?» — Bilden kastar en blixtbelysning över den
upplösning av de moraliska begreppen, som även pä det äktenskapliga området karakteriserar
det svenska 1700-talssamhället. — Akvarell. Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
