Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det lönar sig att titta litet närmare på detta något
otympliga träsnitt på titelbladet till »Svenska sprätthöken», greve
Carl Gyllenborgs lilla femaktare, som en oktoberkväll 1737
för första gången gick över scenen. Det är sprätthöken
själv, den förfranskade greve Hurtig, som går och hoverar
sig på parketten omedelbart efter det ridån gått upp,
»sprätter med benen, ajusterar sig och ser på alla kanter,
visslar och sjunger om varandra». Han är klädd å la
mode med väldiga skört och ärmuppslag med
spetsmanschetter, bär värja och spanskt rör, strama knäbyxor, yvig
halsduk och puderperuk. Vid spegeln hänga saxar,
locktänger, kammar, som han tvivelsutan hanterar virtuost,
och på bordet till vänster ser man tekök, kopp och
socker-tång. Denne förvekligade petit-maitre låter författaren dra
det kortare strået i kampen med baron Stadig, som i
likhet med Dalins »Argus» inte tål att se dessa »granna
ynglingar och smågamla gossar storsprättande gå av och an».
och man kunde i
Stockholm knappast i längden
skjuta ifrån sig tanken
på att låta en
stadigvarande scen träda i de
många tillfälligas ställe.
På hösten 1737 blev
omsider det avgörande
steget taget. Ett par
intressanta amatörer ur
adelns led ställde sig i
spetsen för ett urval ur
den tidigare på
privatscenerna verksamma
gruppen av svenska
skådespelare, konungen upplät
Stora bollhuset till
spelplats, och i början av
oktober kunde den nya
scenen under livligaste
intresse från
allmänhetens sida begynna sin
verksamhet. Det första
programmet på »Kongl.
svenska skådeplatsen»,
som teatern kallades, var
greve Carl Gyllenborgs
komedi »Den svenska
sprätthöken». Motivet i denna, som är hämtat från ett äldre franskt stycke,
utgör ett satiriskt skämt med de unga svenska ädlingar, som efter att
ha tillbringat några månader i Paris av entusiasm för den franska
kulturen glömt bort sitt svenska ursprung, ja till och med sitt modersmål.
Dessutom dolde sig bakom replikerna en aktuell politisk syftning. Carl
Gyllenborg, som själv tillhörde den unga adeln —- snart framträdande
i statens högsta ledning såsom vi redan sett — låter nämligen sitt
språkrör i stycket, baron Stadig, med mycken iver taga till orda för jämlikheten
alla adelsmän emellan. Denna tendens riktade sig mot den gamla sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
