Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammanhängde också å ena sidan stelheten och formbundenheten i det
yttre uppträdandet — hovet och det kungliga familjelivet på Gustav Adolfs
tid var, som en samtida sade, »ett tempel invigt åt ledsnaden» — å andra
sidan bristen på förståelse för så gott som allt, som rörde sig i tidens
andliga liv. Gustav Adolf saknade varken bildning eller i vissa fall sunt
förstånd. Men han var ensidig och begränsad, och då känslorna, som ofta
skedde, i hög grad påverkade hans åsikter, kunde dessa få karaktären av
fixa idéer. Ehuru ingalunda i sådan avsaknad av politiskt omdöme, som
man tidigare velat göra gällande, kom han tack vare denna allmänna
själsläggning att till sist stå som en främling för sitt folk, att dra olycka över
detta och vålla sin egen undergång som konung.
Under relativt lugna förhållanden skulle man nog med ett visst
jämnmod ha funnit sig i hans regeringssätt och böjt sig för enväldet, då hans
inre styrelse i många avseenden var god. Men Napoleonstidens stormar
kastade Sverige in i en våldsam kris, som satte konungens förmåga som
regent på det hårdaste prov. Sverige ställdes inför det ödesdigra avgörandet:
för eller mot Frankrike. Konungen valde att gå emot — ett beslut, som
kanske i och för sig inte kan klandras — och drog därigenom över oss
krig inte blott med Frankrike utan också med Danmark och Ryssland.
Detta senare ledde till den sorgligaste händelsen i vår krigshistoria,
Finlands erövring av ryssarna 1808. Ute bland den stora allmänheten gjorde
man sig visserligen först på många håll inte så noga reda för vad som
hänt; man insåg inte olyckan i hela dess vidd. Bernhard von Beskow
berättar i sina »Lefnadsminnen», att man sällan roat sig så mycket i Stockholm
som vintern 1807—08. Just vid den tid, då ryska hären tågade mot
Finlands gräns, var man i huvudstaden helt upptagen av de lysande
tillrustningarna till avtäckandet av Sergels staty över Gustav III. Och liur litet
man sedan förstod av vad som tilldrog sig i Finland våren 1808, framgår
av vad samme person berättar rörande marskalk Klingspors besök i
Uppsala på hemresan från Finland. Fastän denne i så hög grad bidragit till
nederlaget i kriget, firades han här som hjälte med studentsång och leverop.
Alla voro nöjda att ha fått se den »duktige gubben», som så bra »piskat
ryssarna». En anda av håglöshet, av bristande moralisk ansvarskänsla
tycks ha varit allmänt utbredd bland både civila och militära ämbetsmän.
Kanske var detta en följdverkan av det tryck, som ett sedan decennier
godtyckligt tillämpat envälde utövade; säkert sammanhängde det också med
det förhållandet, att svenska folket aldrig varit så fruktansvärt hemfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
