Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att kontrollera, att inga
obehöriga fattiga från främmande socknar
uppträdde och tiggde i en socken,
utrustades hjonen med fattigbrickor,
antingen som härovan av tenn med
socknens namn och nummer
försedda, att bäras i band om halsen, eller
näverbitar, på vilka församlingens
kyrkoherde skrivit understödstagarens
namn. Fattigbricka ur Lommaryds
kyrkoarkiv. — Nedan en tiggarbricka
av liknande typ, från Torstuna socken
i Västmanland (Nordiska museet).
»Eho, som går ut i socknen utan
att hava brickan på sig, har ej att
bekomma allmosa», heter det i ett
sockenstämmoprotokoll (frän
Häll-stad i Västergötland 1780).
När varje socken underhöll sina
fattiga, ville man ej veta av tiggare från
främmande orter. I Rök t. ex. skulle de
tiggare, som tillhörde socknen och hade
rätt att i viss utsträckning gå omkring i
församlingen, förses med en näverbit, på
vilken kyrkoherden skrivit
understödstagarens namn och satt sitt sigill. Denna
fattigbricka skulle öppna dörrarna och
beveka hjärtana. I Lommaryds
kyrkoarkiv förvaras ännu ett hundratal
numrerade tennbrickor med socknens namn,
vilka tjänat samma syfte. De voro så
inrättade, att de kunde bäras i ett snöre om
halsen för att lättare kunna tagas fram
vid behov. Nästan överallt kom den
arbetssökande fattige att mötas av stängda
dörrar, om han ville flytta in. Om en
jordägare ville taga in en torpare eller
arren-dator, kunde socknen avstyra detta genom
alt hota med att vederbörande fick själv
taga risken för eventuella fattigvårdsbehov.
En troligen välbärgad person, en »fogde»,
måste i Veta 1756 bedja stämman om lov
att emottaga sina ålderstigna föräldrar i
sitt hus. Han fick förbinda sig att själv
sörja för dem, om så skulle behövas.
Särskilt svåra blevo förhållandena för
de fattiga vid inträffande farsoter och
missväxt. Rödsoten härjade våldsamt 1773. Man
stod dock nu ej så rådlös som tidigare i
sådana situationer. Det fanns läkare, även
om de ej voro så talrika. Läkemedel hade
framställts, som ansågos bringa hjälp eller
lindring. Det gällde att anskaffa eller
tillhandahålla sådana medel. Det var nu ej
enbart fråga om att hjälpa dem, som kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
