Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetsvilligare, om bonden kunde ge dem en sup till frukost, särskilt under
hårt arbete eller vid elak väderlek. Sådan utspisning betydde också
besparing i kosthållet, enär tjänstefolket eljest måste få sovel eller smör till
brödet. Spannmålsödandet berodde ej, menade bönderna, på deras lilla
husbe-hovsbränning utan i stället på salubränningen i städerna, framför allt i
Stockholm, där stora spannmålsmängder förstördes. En inskränkning av
städernas salubränning vore därför påkallad. Men detta framkallade
protester i synnerhet från de smärre städerna, för vilka brännvinshanteringen
var ett viktigt näringsfång.
Efter långvariga förhandlingar antogo ständerna 1731 den första
systematiskt utarbetade brännvinsförordningen i vår historia. Syftet med den
nya stadgan var dels att hämma brännvinsbränningen, dels att bereda
statsverket ökade inkomster. Målet sökte man nå genom en reglering av
brän-ningsrätten och genom en beskattning av brännvinet, som skulle göra det
svåråtkomligt för de fattigare samhällsklasserna. En skarp åtskillnad
infördes nu mellan husbehovs- och salubränning. Endast verkliga
jordbrukare å landet och i småstäderna fingo hädanefter rätt att bränna till
husbehov men berövades rätten att som förut bränna även till salu. Monopol
på salubränningen gavs åt krögare och gästgivare samt åt bränneribolag i
de större städerna. Tillverkningsavgift lades både på salu- och
husbehovs-bränningen, vartill kom en särskild avgift på utminuteringen.
Salubränne-rierna och utskänkningsställena skulle ej få vara flera, än behovet krävde.
För att minska spannmålsåtgången förbjöds den obesuttna befolkningen att
bränna. Till denna räknades: klockare, soldater, båtsmän, mjölnare, smeder,
skomakare, skräddare, fiskare, »gärningsmän» på landet, torpare,
backstugu-sittare, inhyseshjon samt innehavare av mindre gårdar än V4 hemman.
Redan följande riksdag kullkastades 1731 års förordning genom
samverkan av bonde- och borgarstånden.
År 1740 inträffade en svår missväxt med ty åtföljande dyrhet eller brist
på spannmål. Kungl. Maj:t utfärdade då ett tillfälligt förbud mot
brännvinsbränning. Så hade alltid brukat ske i liknande situation; det föll inom
området för regeringens riksvårdande verksamhet. På riksdagen samma år
gjorde nu brännvinsbränningens motståndare, vilka särskilt voro
tillfinnandes inom Hattpartiet, ett försök att få det tillfälliga förbudet förvandlat till
ett ständigt, på grund av den stora nytta det redan visat sig medföra. »När
brännvinspannan blev igensluten», heter det i ett utlåtande, »förspordes strax
ett angenämt lugn och sedig tysthet över hela landet: domare vid tings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
