Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där statsmonopol blivit infört. Det föreslagna höga brännvinspriset kunde
bli ruinerande för bonden. Arrendet skulle rikta några få, s. k.
brännvins-gudar, på de mångas bekostnad. Krogarnas antal skulle med säkerhet ökas
och brännvinsmissbruket tilltaga.
Efter en lång och upprörd debatt antog adeln förslaget om
brännvins-arrende, likaså borgarståndet, men präste- och bondestånden avslogo det.
Men dess anhängare hoppades på framtiden. För att göra propaganda för
saken lät man trycka förslaget. En ledamot av bondeståndet protesterade
häremot och yrkade, att betänkandet »fast mera borde förseglas».
För att få behålla husbehovsbränningen åtogo sig ständerna en
förhöjning av brännvinsskatten. Denna avgift skulle erläggas antingen man brände
eller ej. Ingen ransonering och ingen tidsbegränsning stadgades denna gång
för husbehovstillverkningen. Brännvinsskatten fick en ny karaktär. Den
blev hädanefter en allmän avgift, ej längre en konsumtionsavgift i egentlig
mening, utgående endast av den, som använde brännvin. Avgiften för
hus-behovsbränning blir helt enkelt en ny skatt på jordegendomen. Tanken att
genom brännvinets fördyrande söka minska konsumtionen var förfuskad.
Trots det motstånd, som mött planen på brännvinsmonopol bland
riks-dagsmajoriteten, ville de ledande Hattarna ej alldeles släppa tanken. Under
de närmast följande åren lät regeringen på försök anlägga fyra
kronobrän-nerier. Sveriges första kronobränneri tillkom i Mariestad 1749; de övriga
förlädes till Örebro, Norrköping samt Raumo (Finland). Brännerierna hade
anlagts i syfte att göra propaganda för den idé, som tillbakavisats av senaste
riksdag. Försöket slog väl ut. Också lät regeringen en kommitté utarbeta
ett nytt förslag om kronobränning. Men även detta förkastades av
riksdagen 1752. Sistnämnda år upphävdes förbudet för husbehovsbrännare på
landet att bränna även till salu. Brännvinsavgiften gjordes nu personell.
För friheten att använda brännvin skulle varje mansperson över 15 år
erlägga en efter förmögenhetsvillkor graderad avgift och detta antingen han
använde brännvin eller inte.
Spannmålsbrist både inom- och utomlands föranledde regeringen att i
maj 1756 utfärda förbud mot brännvinsbränning. Denna omständighet ville
nu förbudsivrarna begagna till att söka införa ett permanent förbud.
Regeringen borde erhålla riksdagens bemyndigande att tid efter annan förlänga
förbudet, tills allmänheten bleve van att vara utan brännvin. Så långt ville
ständerna naturligtvis ej gå, men Kungl. Maj:t fick rätt att förbjuda
bränningen, då spannmålspriset översteg 7 Vz daler smt tunnan. Denna sist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
