Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91 S«
Snffe-äBiffliu
Roffar Øejr ^unflpcfm*
Sirtøttiibt pcfr trpcft of $(. g. ©otøeniu*,
.fonglici ’Pririligcrab Softrptfape
i 6locfpf)Im isos.
wit tSbtbQU»n, fcjif« 9?r» 114 st
W ålkommen til bakars du älskade dryck
Wår Nådigste Herre osz unnat;
Wälkommen Förordning i pränt och i tryck
Som Magistern i Templet förkunnat.
Dock fruckta Wi nog, huru smärt det lär gå
At i början angripa den saken,
Hur länge Wi låta en Caffe-Kopp stå
För’n Wi wänt osz wid luckten och smaken.
Omsider, så skall man wäl minna sitt mål,
Hmad är som kunde göra osz rädda?
Jo — om det felas Koppar, Panna, och Skål
Lika som Bönor, Såcker, och Grädda.
När detta besmäret Wi sluppit förbi,
Och saften runnit ned uti Kroppen,
Då skola wi spå Osz at lycklige bli
Uti grundet utaf Caffe-Koppen.
Trots ganska stor plikt har
kaffeförbudet aldrig, skriver hon,
iakttagits varken av hög eller låg. Hon
fortsätter: »Det var alltid vanligt,
att värdinnen efter middagen
erbjöd gästerna, att gå in i nästa rum
för att där Träffa en vän’. Detta
förekom t. o. m. mera inom
borgarklassen än i adelsfamiljer. I
gästgivargårdar och värdshus brukade
tjänarinnan på morgonen eller efter
middagen fråga om de resande
önskade ’vatten’, i vilket fall hon
återkom med en kittel, varuti en kanna
med kaffe var gömd, och tog sedan
duktigt betalt för att tiga med
saken». En annan samtida berättare
har antecknat, att följden av
kaffe-förbudet blev, att priset gick upp
från 16 skilling till en riksdaler,
men det dracks lika mycket om ock
mindre uppenbart, och det blev nu
en dubbelt kär forfriskning under
den äkta vänskapens förtroliga
umgänge. Och han tillägger:
»Sparsamhet och tarvlighet äro dygder
och kunna inte befallas fram».
År 1799 gjorde tysken J. W.
Schmidt en resa genom vårt land.
Han bar beskrivit, bur han den
siste juni detta år tillsammans med
hela Sverige firade en stor fest, då
det var den sista dagen som kaffet
skulle vara tillåtet. Med én viss
ironi omtalar han, att svenskarna
upplevat flera sådana sista dagar,
så att det utbildat sig en viss ritual
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
