Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Drick! De förflyga, de susande pärlorna. Drick!
Njut! De försvinna, de tjusande stunderna. Njut!
Ytterst förfinade, känslan och löjet reta och domna i samma minut.»
Föregående skalder som Kellgren och Thorild hade mest skildrat natur
som omklädnad för sina tillfälliga känslor av glädje eller sorg, ej som
sammanhängande landskapstavlor för dessas egen skull. De hade gått ut från
känslorna, ej från naturbilden. Franzéns högnordiska landskap, hans vita
sommarnatt med midnattssolens trolleri, hans vilda månbeglänsta vinter
blevo en stor insats i 1800-talets poesi, som går igen hos andra skalder —
dock att märka, att denna nordiska »vildhet», som han besjöng särdeles
i sin stora dikt om Creutz, i enlighet med hans eget lynne hos honom själv
gärna förbytes i milda och idylliska toner. Men det är i alla fall en
»romantisk» nord han införde i poesien.
Franzén gick ju icke egentligen vidare på denna väg, och vare sig det
mest berodde på alltför stor hänsyn till Svenska akademiens förkärlek för
mager lärodikt eller på eget utslocknande — hans senare vidlyftiga
produktion betyder föga mot den han gav nu, i den begynnande romantikens
skede.
RATIONALISMENS SISTE STORMAN.
Som ung hade Franzén talat det nya århundradets poetiska språk, men
ännu några årtionden efter Gustav III :s död härskade det gamla
århundradets efterdröjare i viss mån över andarna. Helt visst ganska ofruktbara
år, »järnåren» ha de kallats. Men en av efterdröjarna är en så ypperlig
företrädare för 1700-talets kvickhet, eleganta försmädlighet och
förstånds-mässiga filosoferande, att kanske intet annat europeiskt land ägt en figur,
som trots flera olikheter i den grad påminner om Voltaire. Det är »gamla
skolans» siste man, som »levde länge för att sörja den» — Carl Gustaf af
Leopold.
En känd saga hos H. C. Andersen berättar om näktergalen, som sjöng
ut ur sitt fulla bröst, så att människornas hjärtan grepos och deras ögon
tårades. Vid kejsarens hov utträngdes han dock av en konstgjord fågel, som
gick på skruvar och sjöng alldeles fulländat. De lärde prisade den, men
det fattades något, ingen kunde säga vad.
Det är ej utan att mycket i Leopolds sång erinrar om konstfågelns —
hans ståtliga teaterstycken efter de franska reglerna, hans »kärleksdikter»,
som äro eleganta stilövningar, med mera. Riktig poet är han dock även.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
