Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vat att hålla det upprätt. Men den folkliga konst de bjödo på, i sin art
kanske icke så föraktlig, kunde i längden icke tillfredsställa de
kulturbärande skikten inom samhället, och de isolerades mycket snart ifrån dessa.
När så fransmännen 1753 togo Bollhuset i besittning, till en början för att
alternera med dem, uthärdade de icke konkurrensen, utan försvunno från
Stockholm för att under en lång följd av år pröva ett resande
teatersällskaps växlande öden. Ett tiotal år senare återfinna vi dem visserligen i
huvudstaden. Men fattigdomen och bristen på uppmuntran hade då tvingat
deras konst ned på ett ännu lägre plan. Fann någon ståndsperson vägen
till den svenska »comedien», som åtminstone tidvis var inrymd i en eländig
vindslokal vid Kinstugatan, var det för att med hjärtlöst översitteri skratta
åt dess plebejiska tölpaktighet.
Kungen ville emellertid inte döma den ohörd, och den 11 mars 1772
fick Petter Stenborg — så hette teaterchefen — på Bollhuset i kungliga
familjens närvaro framföra Begnards »Menechmerne, eller twänne lika
Bröder», jämte en efterpjes. Kungen åhörde dem med välvilja, men fann ju
genast, att på Stenborg och hans kumpaner var icke stort att bygga på för
den svenska teaterns framtid.
Men han uppgav därför ingalunda sina planer. De lågo honom alltför
varmt om hjärtat och voro i själva verket intimt förbundna med de
nationella uppryckningssträvanden på alla områden, som politiskt fingo sitt
uttryck i den ärorika statsvälvningen den 19 augusti 1772. Den plats han
inom dessa inrymde åt den svenska teatern var ingalunda den minst
framträdande. Vi ha från denna tid ett programuttalande, som därom talar sitt
tydliga språk. Ehuru det framfördes icke av Gustav själv, men av en
främling i landet, den italienske abbén Domenico Michelessi, i dennes inträdestal
i Vetenskapsakademien, är det kungens idéer som där komma till uttryck:
»Tragedien skall lära de svenske de uttal, som mest röra hjärtat. . . Edert
manliga och genomträngande omdöme tillkommer att rycka från tragedien
de överflödiga myrtenkransar, varmed vårt vekliga tidevarv utmålat henne,
och återgiva henne sitt rätta utspråk och sin förskräckliga dolk, lastens
be-straffare, vid vilkens påseende den tappre atenaren ofta kände sitt mod
uppeldas, och omgjordade sin segrande stridsvärja emot fäderneslandets
fiende. Sofokles och Euripides konst har blivit uppfunnen att skildra den
rörande målning av hjältars stora bedrifter och svåra belägenhet, att
uppväcka skräck, ömhet och medlidande, att lära människorna med
beständighet tåla lyckans omskiften, och det oövervinnliga ödets lag . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
