Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra till maskeradkostymen och hade ingen reell innebörd. Lika litet
bekymrade man sig om någon lokalfärg i den dekorativa bakgrunden. Även
den för oss till samma ideala och tidlösa sagovärld, där operan hört hemma,
alltsedan den såg dagen i Florens vid sekelskiftet 1600. Men se vi närmare
efter skola vi finna att det är först i denna visuella infattning, som den
dåtida operadiktningen får en verklig konstnärlig mening och återfinner sin
poetiska logik.
Men hur rimmade sig nu denna om all djupare mänsklig och historisk
sanning obekymrade operavärld med det allvarliga kulturprogram som
Gustav III gjort upp för sig?
Egentligen rimmade den inte alls. Men så långt hade kungen redan bragt
det med »Thetis och Pelée» att han dels definitivt erövrat en publik för sin
teater, dels skapat ett instrument att spela på, ett efter förhållandena
överraskande fullgott instrument. Och det skulle icke dröja länge förrän den
nya operan skulle bli skådeplatsen för musikdramer med djupare syftning.
Redan som tredje program finna vi Glucks »Orfeus och Euridice», ett verk
där kompositör och textförfattare i medveten opposition mot barockoperans
dramatiska hatlöshet sökt återföra musikdramat till samma höga ideal som
en gång föresvävat renässansen. Glucks operor skulle också allt framgent
utgöra den fasta stommen i Stockholmsoperans repertoar, befrämjad av
hängivna förespråkare inom de konstnärliga och litterära kretsarna, icke minst
Kellgren, och tolkad av utomordentliga sångare som Caroline Muller,
Francisca Stading, Christoffer Karsten och många andra, vilka framför allt inom
Gluckoperan skapade sig sin berömmelse. Till en början framfördes även
de i en iscensättning, som på intet sätt var ägnad att för åskådarna mana
fram några visioner av det klassiska Grekland, sådana som dem det är
naturligt för oss att förknippa med Glucks musikdramer. För oss står Gluck
som en fullödig representant för den riktning inom den dåtida konsten, som
brukar betecknas med ordet nyklassicism. Men det romantiska
händröm-mandet i ett historiskt förflutet, som hos Schiller i hans berömda dikt »Die
Götter Griechenlands», var Gluck främmande. Det är inifrån han velat
förnya musikdramat. Han är framför allt en de starka och äkta känslornas
tolkare, och så uppfattade honom också samtiden. Gluck har velat ge det
idealt mänskliga, sådant han fann detta i den antika sagan, men icke åsyftat
en tids- eller lokalfärg för dess egen skull. Det är heller ingen tillfällighet,
att den som introducerat honom hos oss är just Domenico Michelessi. Han
har i sanning, som Michelessi uttrycker det, frånryckt tragedien de över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
