Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för konstakademien (1777), voro
förhållandena här i viss mån
annorlunda, men konsten stod
alltjämt som en av rikets förnämsta
prydnader. Som medlärare i
akademien fick Pilo några av landets
förnämsta konstnärer.
»Den vandrande gesällen» —
innebär icke hela den svenska
1700-talskonsten en enda förstorad
gesällvandring till olika
konstmetropoler? Och inom landets gränser
ser man ett ivrigt flackande från
den ene konstnärens verkstad till
den andres. Eftersom yrket ofta
gick i arv inom släkten, var det
vanligen fadern, som mer eller
mindre motvilligt fick sätta den
första fasonen på nybörjaren och
lära upp honom på en bana som
var så vansklig, »at til och med
den minsta Skeps- och
Proviant-skrifvare kunde under Krig och
Taravals rilslcola — sådan Carl Larsson, själv
en modern konstnär med mycket av
rokokons väsen inom sig, sett den. — Skiss till
fresken i Nationalmuseum.
örlog med bekvämlighet lefva,
kanske samla förmögenhet, då den
störste artisten icke hade annan
utsigt än armod och fattigdom» (citerat efter Thure Wennberg, som 1794
gav ut en liten skrift om Pilo). Det är typiskt, att man tillgriper något
äventyrligt att jämföra med. »Min son på galejan» skulle kunna sättas som
motto för mången bekymrad faders tankeriktning, då hans verkstad syntes
den unge för trång och då dennes längtan ut blev för påtaglig.
ATELJÉER, SKOLOR, GENERATIONER.
Verkstadstraditionens betydelse för 1700-talets konstutveckling har i
hög grad beaktats av forskningen. Detta är så mycket naturligare som
seklet medför en betydelsefull uppgörelse mellan gamla och nya former
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
