Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ett land som Sverige, vilket
varit fattigt ända till dess
massaindustrien och den internationella
upprustningen skaffat oss
högkonjunkturer, kunde en rik och
självständig aristokrati icke väl samsas
med en stark konungamakt. Det
ekonomiska utrymmet var icke
stort nog. Vår officiella
historieskrivning, vars representanter i
regel haft den lägre
ämbetsmanna-klassens sympatier och sociala
inställning, har traditionellt uppfattat
denna motsättning på ett sådant
sätt, att man måste ge gamle
Anders Fryxell rätt i hans tal om det
svenska aristokratfördömandet. I
verkligheten är naturligtvis all
sådan historisk värdering meningslös,
eftersom båda parter haft lika rätt
eller lika orätt i denna strid om
makt och guld. Den som vunnit
har i varje fall varit den starkaste.
I drottning Kristinas dagar hade de svenska aristokraterna med Axel
Oxenstierna i spetsen stora sympatier för den puritanska revolutionen.
Visserligen hade den jordbesittande svenska högadeln icke större likhet i
livsföring och livsåskådning med de frireligiösa småborgare, som utgjorde
Cromwells stamtrupper, men i den politiska maktkampen kunna alltid de
mest heterogena element räcka varandra handen, så länge de ha en
gemensam fiende. Men härav vållades, att »friheten» blev beteckningen på det
standar, under vilket den svenska aristokratien sökte anhängare i striden
för sina intressen ända fram till 1809. Kungamakten och de som hade
intresse av dess stärkande döpte sitt baner till »fäderneslandet». Termerna
frihetsmän och patrioter kommo att få stor demagogisk och därför också
realpolitisk betydelse, men hade naturligtvis icke något ideellt
sannings-innehåll; aristokraterna voro i princip icke mindre fosterländska,
rojalis-terna icke mindre frihetsvänliga än andra.
Ett av samtiden mycket beundrat infall av
Gustav III var hans fråga, då någon i hans
förtroliga krets under en aftoncirkel förde
baron Cederhielms namn pä tal: »Vilken av
de båda herrarna, den som äter människor
eller den som äter hästar?» Det var Adam
Germund Cederhielm, som propagerade för
ätandet av hästkött, och den fräne satirikern
Josias Carl, som dt människor. — Josias Carl
Cederhielm. Oljemålning av J. Forsslund dr
1792. Privat ägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
