Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilken den föredragande påtog sig ansvaret!) konungens befallning vore
av noll och intet värde.
Konungens makt var sålunda ganska strängt omgärdad av garantier emot
maktmissbruk. Å andra sidan erhöll konungen just genom rätten att helt
och hållet själv utse sitt statsråd betydande möjligheter att verkligen göra
sin vilja gällande. I regeringsformen själv framhölls uttryckligen och
flerstädes, att statsråden hade att avge råd, men att konungen ägde att allena
besluta. Och memorialet har följande utläggning:
»Konungens statsråd utgör icke en i hans styrelse deltagande kår
tillsatt av rikets ständer.. . Statsrådet är sammansatt av ämbetsmän, som
konungen tillkallar, och vilkas råd han hör icke blott av plikt, utan även
av förtroende.»
Enligt Montesquieyis system skulle den verkställande eller styrande
makten helt tillkomma monarken (med sina rådgivare). »Den lagstiftande
makten» betecknar enligt samma system dels folkrepresentationen:
riksdagen; dels dess uteslutande befogenhet att stifta lag. Regeringsformen
1809 följer ingalunda slaviskt detta schema utan har ett eget, originellt
svenskt. Den egentliga lagstiftningen utövas av konung och riksdag
gemensamt; den s. k. ekonomiska lagstiftningen av konungen ensam, dock med
rätt för ständerna att uttrycka sina önskemål; beskattningsmakten eller
beskattningsrätten slutligen av riksdagen allena. Här råder alltså
uppenbarligen ett jämvikts- och balanssystem, ehuru alldeles icke det, som de
utländska lärorna föreskrevo.
Rörande alla dessa punkter är memorialets författare mycket
knapphändig — fastän fullkomligt bestämd och tydlig. Vi skola därför blott
efterse, vad som säges om beskattningsrätten, och det såväl i
regeringsformen som i dess motivering. Det skall nämligen snart visa sig, hur
ofantligt viktiga dessa bestämmelser äro. Just på deras tolkning heror det nya
statsskickets utveckling från ett minutiöst genomfört och väl avbalanserat
konstitutionellt styrelsesätt fram till det riksdagsvälde, om vilket man efter
ett antal decennier icke utan fog kan tala.
Regeringsformens berömda 57 paragraf, som det alltså kan vara skäl
att lägga på minnet, löd sålunda:
»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksens
Ständer allena vid allmän riksdag.»
Memorialet understryker vikten och innebörden av dfenna korta, kärva
bestämmelse med följande ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
